En otäck en

Den här lille rackaren fick vi på McDonalds i Värnamo på väg söderut.

McDonaldsgubbe (hemsk)

Ungefär 600.000 stycken (bara i Sverige) räknar McDonalds med att dela ut under ett kvartal. Den symboliserar mycket av det jag föraktar hos leksaker: dålig kvalitet, miljöfarlig, ful, plastig, batteridriven.

Leksaken är en biprodukt (reklam) som hänger med barnmåltiden “Happy Meal”. Den består av 5-6 plastdelar, en lampa och ett batteri. Allting ihopfogat med tre metallskruvar. Ytterligare någon plastmojäng hängde med men den försvann redan innan vi lämnat restaurangen.

DN.se har uppmärksammat McDonalds leksaker och miljögifterna de innehåller.

Men eftersom McDonald’s säljkampanjer är internationella kommer betydligt större mängder bly och kvicksilver att sättas i omlopp världen över. Ofta i länder med betydligt sämre sophantering än i Sverige, där sopförbränningsanläggningarna lyckligtvis har processer som fångar upp merparten av tungmetallerna.

Finska Iittala har en bra slogan som fler företag borde använda, “Against throwawayism”. Det handlar inte om snobberi, det handlar om omtanke och klokt användande av resurser. Om att inte göra skitfula batteridrivna leksaker i massupplaga som ingen köper utan måste skänkas bort. Om att göra produkter som man kan leva med och som lämnar ett litet avtryck i miljön.

Så, nu bojkottar vi leksakerna och plockar bort dom ifall vi får dom.

  • Kristina

    Håller med på alla punkter! McDonald’s leksaker är ett gissel och numer låter vi inte vår 6-åring få Happy Meal längre. Till hans stora förtret. Det är illa nog att maten är trist på McD (men tillgängligheten och snabbheten vinner över smaken ibland) – att de dessutom har mage att prångla ut en massa skräpleksaker i dessa miljödebattstider tycker jag är märkligt!

    Hoppas att fler följer ert (och vårt) exempel och bojkottar Happy Meal.

  • per åström

    Tack Kicki – då har vi sådär någon halvmiljon kvar att övertyga!!

  • Kristina

    Skam den som ger sig ;-)

  • Pingback: Byta batteri eller skrota? | blog2.0 – per åström