24
Nov 16

Racereport Kullamannen 2016

Ska man skriva en racereport måste man göra det så länge man fortfarande känner av loppet i benen, eller hur? Och isf är det hög tid att göra det nu för idag har det gått 10 dagar sedan jag sprang 66 km (?) och benen börjar kännas normala igen.

Notering angående längden på loppet: arrangörerna sa att det var 66 km långt men batteriet i min mobil tog slut och jag har ingen totaldistans. Ett varv ser ut att vara 20.5 km enligt det jag loggade. Hade blivit cirka 62 km isf.

Det var första gången jag sprang så långt (ultralångt) och längst tidigare var ett långpass på 45 km en söndagmorgon.

Hade en perfekt uppladdning sista dagarna. Dels på ”workcation” i Skåne så ganska fria dagar med familjen. Sprang kort på söndagen, fick massage på vaderna/benen måndag, simmade 2.5 km med Peter på tisdag och sprang en sväng med Annika på onsdagen. Sista nätterna sov jag ovanligt bra (90-95% enligt Sleep Cycle) och inga förkylningar eller andra åkommor.

En mindre utmaning var transporten från Kivik till Mölle men jag hade en bra plan: skjuts till Simrishamn, buss till Lund, tåg till Helsingborg och därifrån skjuts eller buss till Mölle. En nedriven elledning på järnvägen satte käppar i hjulet: vid Landskrona fick alla kliva av tåget och det blev 55 minuters väntan i regnet på ersättningsbussar. Kom med fjärde bussen och resan till Helsingborg tog 40-50 minuter. Ganska blöt och lätt uttråkad hann jag ändå med att luncha med Jocke i Helsingborg och en äggakaka på Hos Bo, en öl och sällskapet var perfekt uppladdning.

På väg till bussen köpte jag en ficklampa då jag fick höra att det blir mörkt före alla hunnit gå i mål. Totalt ovetandes om hur lång tid jag behövde tänkte jag safe:a och åtminstone skaffa en lampa om behov skulle uppstå. Även starten skulle ske i mörker (vid sju) men där kände jag mig ganska trygg med att det skulle gå att se tillräckligt mycket.

Efter Helsingborg åkte jag buss till Mölle och hann inte vara där mer än fem minuter förrän tävlingsvännerna Christian och Ulf (ny bekantskap) anlände i bil från Stockholm.

Efter några turer i bil kors och tvärs i Mölle hittade vi både nyckel, frukosthandlade och vårt boende på Kullastugorna. Vi åt pizza-middag på Krukmakeriet och snackade taktik och utrustning. Före läggning åkte vi till Andreas och kokade frukostägg.

Tidig läggning och materialgenomgång.

Laddade löparryggsäcken med två snickers och två flaskor, en med sportdryck och en med vatten. Några saltpåsar från McDonalds som Christian tyckte jag skulle äta, en i timmen var instruktionerna.

Började läsa Hans Holmérs bok om Palme-mordet och längtade till morgonen.

Lördag
Väckarklocka 5.45. Upp och hoppa, direkt in i löparkläderna. Fem grader och fuktig luft ute, sannolikt regn efter lunch och tilltagande. Geggigt och blött ute i markerna redan. Klädsel (och oavsett väder hade jag kört i detta): tunn långärmad craft-tröja, Haglöfs-jacka, tunna vantar och mössa, crafts vindskyddade kalsonger och houdinishorts, höga strumpor och Icebug Acceleritas OCR RBX på fötterna. Och fötterna rejält insmorda med vaselin.

Två ägg och en smörgås med smör till frukost. En kopp kaffe hos Andreas på vägen och sen var vi vid startområdet 6.45 ungefär.

Det var ett område för dropbag. Eftersom det var varvbana (tre varv) så kunde man lämna grejer och ombyten osv. Jag lämnade ficklampa, torra kläder att dra på efteråt och en kexchoklad i en hopknuten plastpåse. Tänk sop-påse. De flesta andra hade schyssta plastlådor, vattentäta förpackningar, väskor osv. Kände mig hyfsat amatörmässig…..

Runt startområdet letade jag efter Fredrik (som jag träffade två minuter före start) som skulle vara där som publik och stötte ihop med en Tom, Christians kompis. Vi tre sa att vi springer ihop första två varven, sen får dagsformen avgöra.

En minut till start. Christian borta. Helt borta, han var ju här nyss?! Mörkt ute, mycket löpare, ingen Christian. Startsignal. Startar Runkeeper och försöker ringa honom. Inget svar. Springer med Tom längst bak i startfältet. Det var en knapp kilometer på asfalt och sen börjar det gå uppför. Tänker att det där att resa långt för att springa tillsammans verkligen sket sig, vi tappade bort varandra före start redan :(.

Efter några hundra meter i första backen så står plötsligt Christian bredvid spåret. Ser oss, faller in i klungan. Han sprintade iväg i fältet när han märkte att han var ensam, sprang på tills han hittade en bra utsiktspunkt bredvid banan och väntade in oss. Smart.

Ok, då var vi tre och vi sprang på. Ganska mycket uppför men inte särskilt jobbigt första kilometrarna. Hade kollat banprofilen dagen innan och konstaterade att kulla-halvön är egentligen ganska liten bara några kilometer lång och väldigt brant åt alla håll. Men kom i nuläget inte ihåg särskilt mycket av banan. Två riktigt branta backar, mycket upp och ner och lite slätt runt vändningsområdet. Enda hållpunkterna jag räknade med att känna igen var Nimis och fyren.

Vi sprang på tillsammans några kilometer. Kändes jäkligt skönt att vara igång och att allt fortfarande kändes helt och fräscht i kroppen. Inget regn men ganska kallt ute. Perfekt väder. Blött på marken men skorna kändes bra.

Efter ganska mycket uppför blev det tydligt att det gick nedåt efter 6-7 km. Vi måste börja närma oss vatten och mycket riktigt – en svag doft av tång kunde skönjas. Efter en ganska brant och snabb löpning utför berget kommer man ut på en strand som består av stenar. Stora stenar och små stenar, mellan 2 dm och 2 meter i storlek och 20-30 meter brett mellan skogsbrynet/vassen och havet. Påminde mycket om ett parti jag upplevde tidigare i somras på Skärgårdsutmaningen i Söderhamn. Det var ett jobbigt parti då och gick trögt att ta sig fram över stenarna. I eftersnacket då fick jag tips från mer erfarna deltagare att man skulle hålla sig närmast vattnet där stenarna ”passade ihop” bättre och det var enklare att få bra flyt. Här i Kulla testade jag att dra mig utåt havet men tyckte inte det var någon skillnad. Istället försökte jag leta efter spår där jag hade stenar i samma höjd framför mig. Det jag märkte var att skorna greppade ovanligt bra. Kände mig trygg över stenarna och vågade gasa på lite även om det bara var snabb promenad och inte löpning.

Märkte att Christian och Tom inte hade samma tempo som mig utan tappade. Istället för att bromsa mig tänkte jag att det jämnar ut sig när vi kommer förbi den här passagen, de kommer ikapp om jag får ett litet försprång. Så… jag körde på. Gasade lite och gick ikapp flera andra löpare. Tyckte det var ett kul parti om än väldigt långt (var en kilometer ungefär). Hann tänka att om man faller här då kan det var klippt, så elaka är stenarna eller framförallt utrymmet mellan stenarna.

Men kom fram till Nimis efter ett tag. Äntligen, Lars Vilks bygge har jag velat se länge. Där började det gå uppåt också. Uppåt och UPPÅT! Det var händerna-i-marken-brant och efter ett tag hålla-i-rep-och-dra-sig-uppåt-brant. Ändå kände jag mig otroligt glad inombords. Vilket äventyr! I härlig miljö! En kropp som än så länge håller!

Sen var det långa partier löpning. Upp och ner hela tiden. Stigar, spår och klippartier. Mycket geggamojja och en del vattenpölar. Ibland kort upp och kort ner, ibland långt och segt upp och brant ner. Tog någon placering då och då och tappade någon då och då. Hade ingen aning om hur det gick och väntade hela tiden på att Christian och Tom skulle komma ikapp.

När jag efter 13-14 km in på loppet fortfarande inte blivit upphunnen av dem började jag skicka hälsningar till den lilla publik som fanns då och då: ”om du ser 99 så säg att jag sprang förbi här nu så han vet hur jag ligger till”. Tänkte att funkar det så funkar det, annars så funkar det inte.

Efter en passage av golfbana och något som jag tror var ett stort hotell öppnade det upp sig rejält och blev mer slätt än skog. Och där borta var plötsligt fyrtornet! Nu sprang jag helt utan GPS så jag hade egentligen dålig uppfattning om hur långt jag sprungit. Men visste att tornet låg ungefär 15 km in på banan. Skön känsla, då grejar jag nog första varvet i alla fall! Nästan euforiskt att komma fram till vätskekontrollen uppe vid fyren och fylla på flaskorna. Om varje flaska rymmer 0.5 liter hade jag nog druckit 0.7 totalt ungefär. Vilket kändes helt ok. Jag hade tagit en saltpåse efter 90 minuter men inte ätit något, det tänkte jag spara lite till.

Efter påfyllningen bar det av brant utför bland snår och stenar. Några partier där man var tvungen att hasa nedför och hålla sig i trädrötter och stenar och jag hann tänka att ”så bra kommer det nog inte kännas varv två och tre, kom ihåg att njut”.

Plötsligt är det någon framför mig som ropar ”HEJA PER”! Lätt grumlig i ögonen av blåst och svett så skymtar jag ändå plötsligt Fredrik i spåret framför mig. Fredrik! Vilken glädje att se någon jag känner plötsligt, det var ganska ensamt i skogen. En snabb kram och Fredrik ropar ”du ser stark ut och ligger bra till, tror du är 25:a typ”. Det känns som en konstig placering eftersom jag inte kan förhålla mig till den riktigt men är upplyft över mötet och tänker att jag hoppas det blev en bra bild, det hade blivit ett bra ögonblick att fånga.

Unknown-1

Efter fyren är det mer öppna fält och är man positiv hade man kunnat tänka på dem som böljande men de kändes mer jobbiga och branta trots allt. Det blåste ganska mycket när det var så öppet också. Rent lokaliseringsmässigt kändes det som att man var på väg tillbaka in mot land igen och ja – efter en sväng så skymtar man plötsligt Mölle långt där borta. Wow – vilken kärlek jag kände till den lilla orten plötsligt. Det gick till och med att urskilja tälten i hamnen som hörde till Kullamannen. Dit ska jag!

Det var mycket nedför sista kilometrarna mot hamnen och även om det är en del riktigt elaka klippsprång (”trappsteg” uppåt 60-70 cm höga) så är det en del fin löpning. Sista kilometern är den första fast åt andra hållet och där började man också möta de andra löparna som var på väg ut från vändningen. Mycket highfive och hejjahejja på varandra där. Pepp!

Kom in till kontrollen och fyllde på flaskorna igen. Vetebulle, sockerkaka, makrill, buljong och bröd låg i lådor. Drack buljong, åt upp två bitar makrill och tog en bullbit i varje hand och sprang ut igen.

Bra känsla ut från området. Tänkte: bra, ett varv gjort, två kvar. Började bli lite tröttare men inte sliten. Fortfarande ingen Christian och Tom i sikte.

Ut på varv tre mötte jag de som var på väg in. Och där är de ju! Highfive och hejjahejja på Christian och Tom. De ser snabba ut och jag gissar 3-4 minuter bakom mig.

Jag kör på. Först platt en kilometer och sen uppför. Man känner igen sig lite varv två. Även om det är ljusare och lite glesare med löpare så det finns nya saker att upptäcka och jag hann fortfarande uppskatta naturen.

Har börjat känna igen en del löpare omkring mig. Några drar ifrån uppåt, några neråt – och tvärt om. Framförallt två killar och två tjejer håller samma tempo.

Och igen, plötslig doft av tång och brant nedförsbacke. Där kommer stenarna! Jag drar ifrån den här gången också och andra halvan av stranden ser jag de första löparna med röd nummerlapp. Vi som kör tre varv har gula, de som kör ett varv har röda. De startade 8.30 eller 8.45.

Passerar några såna och på väg förbi sjukvårdarna på stranden hinner jag kaxig säga ”hej” och ”vi ses nästa varv”. Nu efteråt tänker jag att så här långt kände jag mig nog ganska pigg iallafall.

Mellan Nimis och fyren är det fortsatt uppför och nedför. De löparna jag passerade på stranden kommer ikapp mig där det är trail.

I ett väldigt brant parti nedför där jag fortfarande vågar släppa på springer jag ikapp en stor grupp löpare med röda nummerlappar och där i kurvan efteråt står Ulf plötsligt! Ulf skulle springa ett varv. HEJA PER, SER STARK UT! Hinner höra att han gjort illa ryggen och kommer gå sista biten men han verkar väldigt glad ändå.

I ett parti längre fram där jag springer och pratar swimrun, triathlon och löpning med en ur damklassen och just säljer in Sydkusten-maraton så vänder sig en person i spåret om och det tar några sekunder innan jag känner igen Mattias. Som jag inte ens mindes skulle springa. Hinner uppfatta att han går pga magproblem men skulle springa ett varv.

Uppåt fyren på varv två börjar jag bli mosig. Sista kilometrarna har jag en rejäl utmaning med att hinna med en kvinnlig löpare. Efter fyren och vätskepåfyllningen hänger jag på ytterligare någon kilometer innan jag ser henne försvinna över kullarna på vad som ser ut som lätta steg i förhållande till mina som det känns nu ganska stela ben.

Under det här varvet har jag fortsatt ropa ut ”säg till nummer 99 att jag passerar här nu” och jag väntar hela tiden på att de ska komma ikapp bakom mig. Runt fyren är de många partier med grindar och de stängs av sig själva med en smäll när man passerar och det ljudet blir ett stressmoment. Om jag springer igenom en grind, slänger igen den och springer vidare och sen hör en smäll några sekunder bakom mig så vet jag exakt var nästa löpare är. Nästa grind halvannan kilometer senare, samma rutin och om smällen då är närmare så vet jag att jag tappar, dröjer det längre så har jag dragit ifrån. Inte för att det spelar någon roll egentligen men ändå otroligt störande att tappa fart mot någon annan.

Andra varvet har jag fortsatt ätit saltpåsar, två-tre stycken totalt, och avslutat min första snickers. Gott men aningens svårtuggad.

Jag skymtar Mölle igen och jag vet inte, det ser ut att ligga längre bort än vad det gjorde förra varvet jag var här.

De höga klippavsatserna har också blivit mycket högre. Det stramar emot rejält att bara kliva nedför så jag håller emot i stenar, rötter eller räcken där det finns.

Upp på rakan mot Mölle möter jag flera löpare men färre än förra varvningen. Det är glesare nu. Den här gången klockar jag mig när jag passerar början på mötessträckan. Tänker att jag måste mäta upp hur långt bakom Christian och Tom är när vi möts.

Annars var det mycket fler löpare ute andra varvet. Märktes att den andra klassen startade samtidigt och det var många jag passerade. Bra för självförtroendet med vetskapen om att jag kör tre varv, de kör ett, men samtidigt imponerad över att så många kämpar på under de här förutsättningarna.

Och vädret ja. Mot slutet av andra varvet börjar det duggregna. Det blåser mer också. Jag är väldigt nöjd med utrustningen så här långt. Mössan och vantarna tog jag av redan första varvet, de ligger i ryggsäcken. Ryggsäcken (som jag bara använt tio km före loppet) sitter bättre än premiärturen. Jackan älskar jag, den funkar som ett skal och det enda jag justerar är dragkedjan i halsen upp och ner beroende på väder, vind och temperatur. Strumporna sitter bra och skorna greppar grymt bra. Liiiite grus i skorna som stör och jag tänker att jag borde peta ut det vid varvningen.

Varvningen ja, jag hade en plan: fixa skorna så det inte är något grus kvar, hämta kexchokladen och ficklampan och ät så mycket du hinner. Men, planer är till för att ändras. Istället: jag tömde inte skorna på grus, kändes för jobbigt att böja sig ned och börja knyta osv. Angående ficklampan: äh alltså, nej det känns bra nu. Även om jag tappar 30 minuter på sista varvet kommer jag med råge hinna gå i mål före mörkret. Även om jag tappar en timme. Och tappar jag ännu mer så har jag andra problem. Fuck ficklampan. Och kexchokladen. Naeh, alltså jag gillar ju inte ens tanken på kexchoklad nu. Den kommer vara mycket godare efteråt.

Istället så fyllde jag bara på magen med makrill och buljon, flaskorna med vatten och sportdryck och händerna med bullar.

Och sen.

Ut igen, varv tre.

Nu blir det spännande: antingen träffar jag Christian och Mats och då vet jag om de tagit in eller tappat på mig. Eller så träffar jag dem inte och då har de tappat mycket på mig ELLER så har de kommit in just bakom mig när jag sprang ut ur varvningsområdet. För just där fanns det 10-20 meter där sikten skymdes av tältväggar.

Min känsla inför att bli upphunnen: jag kommer inte orka hänga på. Jag orkar inte öka tempot någonting längre.

Och efter en kvart ungefär så passerade jag den punkten där löparna möter varandra för första/sista gången. Ingen Christian och Mats, alltså är de strax bakom mig (tält-skymda) eller så är de längre bakom mig (jag har dragit ifrån och de har tappat).

Ändå och oavsett: planen nu: spring på. Ett varv kvar. Rejält jobbigt och ben som börjar stumna men målet inom räckhåll. Bara ett varv till av en bana jag redan sprungit två varv i.

Och nu när man börjar bli rejält trött i benen, hur känns det då? För min både uppför och nedför: mycket jobbigt att springa uppför. Räcker med en liten stigning för att man antingen känner sig som Manne som springer och springer men inte kommer någonstans eller man börjar gå. Tanken på att springa graciöst och fort uppför lockar men är omöjligt att utföra. Nedför: istället för att släppa på och få njuta av lättare löpning nedför så hugger det till framsida lår varje fotisättning och jag vågar inte släppa på, helt utan känsla för vad benen egentligen orkar med. Jag litar inte på att benen bär mig och det blir väldigt försiktigt istället.

Och här någonstans, nere på stenarna mot Nimis på sista varvet börjar jag faktiskt bli osäker på vad som faktiskt händer. Det har gått tio dagar och jag vet inte vad som skedde när. Partiet med stenarna gick bra. En annan kvinna som löpte om mig på sluttningen mot stranden går jag om halvvägs igenom stenarna. Bara för att några sekunder senare bli omsprungen av en kille som ser otroligt snabb och graciös ut. Jag försöker peppa honom (och indirekt mig själv) genom att säga ”du ser så sjukt start och snabb ut” och samtidigt ge honom en lätt dunk i ryggen. Men jäkligt dumt gjort Per, jäkligt dumt. Min dåliga kroppskontroll i det här läget gör mina rörelser klumpiga så det blir en rejäl dask i hans rygg. Och såklart är han oförberedd på att en medlöpare ska ge en ryggdunk så han halkar till och får ta emot sig med händerna på stenarna. “Fan, shit, förlåt” hinner jag säga innan han är uppe och förbi. Puh, ingen skada skedd.

Och när jag passerar sjukvårdarna utropar jag – mindre kaxigt den här gången – “tack och hej, nu ses vi inte här mer bra jobbat”
Efter den branta uppstigningen vi Nimis – som verkligen är obegripligt brant och lång tredje varvet – är det mer stigar uppför och nedför. Kvinnan jag sprang om på stenarna kommer ikapp mig efter ett tag och jag har ingenting att sätta emot och ingen möjlighet att haka på.

Håller utkik efter landmärken jag minns från första varven. Högsta punkten (där hjärtstartare fanns utplacerad), några ställen med fin utskikt, ett ställe i bokskogen där man springer nedför några trappor där jag vrickade foten andra varvet osv. Allt det och mycket mer blir viktiga delmål. Och delmål är verkligen hela grejen nu. Uppför den backen. Dit, bortom kröken. Bort till det trädet. Uppför den stenen. Osv. Små, små mål.

Uppför går det långsamt och trögt. Nedför går det långsamt och trögt.

Jag äter saltpåsarna då och då. Jag äter en tugga snickers då och då. Jag suger i mig sportdryck och vatten som om det vore nappflaskor.

Jag längtar hem och jag längtar i mål. Det är fan inte kul med långlopp. Maraton. Det är lagom. Alltså vad tänker jag, vad har det blivit av mig. Maraton, lagom. Maraton är skitlångt. Det här däremot, dum jäkla idé.

Och så vidare. Mycket negativa tankar som varvas med övertalning av mig själv om att varje steg är ett steg närmare mål och att väl där så har jag sprungit klart för lång tid framåt.

Och apropå tid. Försöker räkna lite. Mitt enda hjälpmedel är en Casio digitalklocka. Jag vet inte hur långt jag sprungit men vet att jag körde första varvet på 2.37 någonting och andra på ungefär samma. Åtta timmar är inom räckhåll. Men osannolikt. Och ju längre jag kommer på varv tre ju tydligare blir det att åtta timmar hade gått om jag orkat och varit uthållig nog men idag – inte en chans.

När jag ser publik så frågar jag ”är fyren här snart” och första gången jag frågar är svaret nedslående: ”Nej, vet inte. Alltså fyren, det är långt borta, jag vet inte ens hur långt.”. Det är inte det man vill höra när man trodde/hoppades/önskade att fyren skulle dyka upp bakom nästa krök. Men innerst inne så vet jag nog att jag måste upp förbi högsta punkten, upp förbi utsikten, förbi trapporna, förbi ravinen osv…..

Och det är ensamt varv tre. Inga löpare som kör ett varv är kvar i spåren och de som kör tre varv är framför eller bakom. Då och då blir jag upphunnen av någon. Springer inte ikapp någon längre.

Före fyren någonstans stannar jag i en nedförsbacke. Känns som skorna blivit för stora och jag halkar runt. När det går nedför slår tårna i fram i skona. Böjer mig ned, gör ont i benen. Knyter om högerskon med darriga fingrar. Ser löpare bakom mig och stapplar vidare. Nästa nedförsbacke – stannar och knyter vänsterskon. Löparen bakom kommer ikapp, vi peppar varandra, jag försöker hänga på men inte. en. chans.

Nu är det bara ta sig i mål som gäller.

Så småningom kommer golvbanan och hotellet(?). Blir framhejjad av några killar som jag sen träffar igen några kilometer från mål där de står och hejjar igen och det var mycket glädjande.

Efter hotellet trodde jag fyren skulle komma men icke – mer backar upp och ner, mer grindar, mer stenar. Lustigt hur lite man ändå minns av vägen.

Och nu regnar det också. Mycket. Älskar jackan som sagt och skorna funkar också bra, men fötterna börjar göra ont och benen är stumma.

Så kommer äntligen fyren. Fyller på lite sportdryck men skippar vattnet – nu gäller det att bita ihop. Gör inget om jag går tomt i flaskorna sista biten, inte släpa med för mycket i onödan!

Letar kort efter en kossa att hoppa över: Oatly skulle ha en tävling med ko att hoppa över. Instruktionen var ”vid fyren har vi en ko, hoppa över den och få en tshirt. det låter konstigt nu men du kommer förstå vad vi menar när du ser den.”. Men jag. ser. ingen. jäkla. ko.

Hursomhelst, vill inte ha en tshirt men tycker det vore kul att ändå vara tillräckligt medveten och klar i huvudet för att fixa det.

Framåt, mot mål.

Fler kullar, fler grindar. Mycket regn och det börjar bli kallt om fingrarna.

Efter ett tag: Mölle! Långt borta men ändå, där är det. Nu har jag nog sprungit 60 kilometer (om loppet ska vara 66 km) och har jag kommit så här långt så ska det gå.

Nu är de höga trappavsatserna verkligen groteskt höga. Det hugger till varje gång jag landar efter ett sånt kliv och även armar och rygg lider när jag försöker ta emot mig för att inte trilla ihop. Halvvägs ner mot havsnivå möter jag de två killarna igen som jag mötte vid hotellet och det är ungefär den sista pepp jag behöver för att palla hela vägen.

Bakom mig ser jag några löpare som närmar sig och det är än så länge såna med röda nummerlappar. Eller nej, inte röda förresten. Det som hände sista varvet är att ytterligare en klass har startat. Kortare lopp, 12 km? Och de var sjukt snabba löpare. Som galloperande hästar kommer de ikapp i början. Sen blir det glesare och glesare och nu, med 2-3 kilometer kvar så har jag några som jagar mig.

Reptilhjärnan, vinnarskallen och överlevnadsinstikterna kickar igång. Och jag ökar farten! När det är platt – först grus sedan asfal – och målet skymtas långt långt borta så är hemlängtan och vetskapen om att “där borta vid tälten kan jag sluta springa” inspiration nog för att vrida ut det sista ur kroppen.

Längst ut i ögonvrån skymtar jag Andreas som sitter i sin bil. Han känner igen mig, jag honom, och gläds åt att vad som än händer när jag går i mål så är det någon jag känner som vet var jag är….

Löparna bakom kommer närmare och närmare men ICKE att de ska ikapp. Tvåhundra meter kvar, en väldigt lång bukt…. Hundra meter kvar. Femtio meter kvar. Man kan läsa MÅL-skylten och med 20 meter kvar kan man se skylten med ”VARVNING” och det var skönt att kunna läsa den och veta att jag kan hålla höger i målfållan nu, inte vänster för varvning. Tio meter kvar, sträck på ryggen. 5 4 3 2 1 Mål Framme! Äh, springer två meter till över linjen sen är det stopp.

Så. Jäkla. Skönt.

Går runt i ösregnet, njuter, pustar ut. Fiskar med blöta kalla fingrar fram mobilen för att stoppa loggningen och ser att batteriet är slut. Fan, ville ju ta en målbild och skicka hem.

Tar en kopp buljong. Pratar med en funktionär som tar en bild på mig med sin kamera och skickar till mig. Utstrålar inte direkt den sköna känsla av målgång som jag ville fånga, ser mest ut och känner mig mest trött och frusen.

mal

Hämtar min sop-påse med ombyte och går in i tältet. Dyngblöt men nöjd.

Och den här känslan av att försöka byta blöta svettiga kläder till något torrt är verkligen speciell. Det är imponerande/skrämmande/läskigt hur nedbruten kroppen är efter detta. Att stå på ett ben, försöka nå fötterna eller balansera är löjligt svårt. Men på något sätt går det.

Ser damernas prisutdelning och ser att nummer två och tre har jag haft bredvid mig delar av loppet och pratat med.

Ser på resultattavlan att jag gick i mål på plats 24 på 8.09.05. En arbetsdag i löpspåret. Dagen efter i slutgiltiga resultatlistan är jag på plats 23. Och med det är jag sjukt nöjd.

Christian kommer i mål en halvtimme efter mig (efter skobyten och andra tidskrävande stopp) och Tom kort därefter. De hade fått en del av de hälsningarna jag skickade till publiken vi sprang förbi . Med de rapporterna hade de koll på hur långt framför jag var men luckan blev för stor för att de skulle hinna i kapp på grund av deras långa stopp.

Sen bil hem till Andreas med familj, dusch, bubbel och eftersnack och sen stapplar vi iväg till Grand och äter finmiddag.

Unknown-2

Tidig läggning. Helt slut, helt lycklig.

Hur kroppen mådde dagen efter? Otroligt stela ben. Aldrig haft så ont efter ett lopp tidigare och igår (tisdag) kände jag fortfarande av loppet.

Men ändå, värt det. Bra utmaning, fint lopp.

Söndag förmiddag åkte vi hemåt efter frukost. Jag hoppade av i Markaryd och väntade in familjen som 90 minuter senare passerade från Kivik och vi bilade hem tillsammans.

En kanonhelg med ett utmanande lopp, hann umgås med nya och gamla vänner och se en ny del av Sverige. Extra tack till medlöparna, Fredrik som hejjade på, Andreas med familj som hjälpte till och släppte in oss, Jocke för sällskapet dagen innan och alla Möllebor och arrangörer och funktionärer. Det här tar vi med oss framåt i livet!


26
Jun 15

Rita och bygg en egen cykel

Det var dags att byta cykel…. Istället för att göra det enkelt för mig och gå till LBS blev cykelbytet ett projekt som sträckte sig över flera månader. Men så blev det också ett unikt resultat.

Varför anstränga sig – det är ju bara en cykel?
För flera år sedan tog jag intryck av en del saker Bruce Sterling sa i en presentation. Framförallt filosofin “You need to have the best possible common everyday objects.”. Helt enkelt: om du använder någonting mycket eller spenderar mycket tid med det så se till att det är så bra som möjligt. Jag har cyklat till och från jobbet i tio års tid. Nästan dagligen, året runt. Senaste sex åren har jag haft 14 km enkel väg vilket ger ungefär 1.5 timmars cykling per dag. En ganska stor del av vakna dygnet en vanlig vardag. Och jag trivs med det och tänkte fortsätta med det så länge som möjligt. Kort sagt: cykeln borde vara en pryl jag är petig med.

I nio år har jag haft samma cykel: en hybrid Specialized Sirrus Pro. Den har varit med länge och det mesta är bytt och uppgraderat under åren och den har en stilig patina. Det jag saknat mest är skivbromsar. Två nackdelar med fälgbromsar vilket gör att det var dags att byta: det sliter mycket (byter bromsbelägg ganska ofta och är inne på fjärde hjulparet) och bromsverkan är ganska ojämn (temperatur, smuts, vatten osv påverkar).

Så min utgångspunkt under hösten 2014 var: dags att byta cykel.

Under hösten var jag inne i cykelbutiker för att kolla läget och jag kollade vad som fanns på nätet. Orientera mig lite. Började göra en önskelista men det kändes som ingen modell var helt klockren.

Kravspeca en cykel
Jag vill ha en hoj som ska hålla länge, både utseendemässigt och funktionellt. Alla delar ska gå att byta ut utan att helhetsintrycket ändras (därför är en del varianter med lackade framgafflar rätt svåra). Gärna märkesprylar men utan skrikiga loggor. Trots alla varianter med vridna, tillplattade och ovala rör gillar jag helt runda rör. Gärna något överdimensionerat så att den blir tålig.

När det kändes som jag kollat varenda märkes varenda variant (av cyclocross eller hybrid) och fortfarande inte kände att jag hittat rätt började jag läsa i forum. Någonstans där hamnade jag i materialdiskussioner (kolfiber, aluminium, stål och titan) och läste på mer om skillnaderna där.

Materialmässigt tyckte jag titan lät perfekt (om än dyrt): starkt, lätt och rostar inte. Aluminium var min nuvarande cykel gjord i och det hade jag gärna fortsatt med. Kolfiber tyckte jag kändes plastigt och tanken på cykelstället, vältrisk osv kändes lite obekväm. Stål: snyggt men rostar förr eller senare.

Det finns många märken som har titan-ramar men de är dyra (tänk 25.000 och uppåt bara för ramen) och känns alldeles overkill för mitt pendlarbehov men någonstans i diskussionstrådarna hittade jag folk som beställt egendesignade ramar från Kina.

Det går ganska fort att konstatera att 99% av alla cyklar tillverkas i Kina eller Taiwan. Det kan hantverket, stora industrier och kompetent arbetskraft. Dessutom och trots allt: de som hade beställt egna ramar direkt från fabrik verkade både nöjda och som om de kommit undan med en rimlig kostnad.

Med resurser som Spanner går det också att läsa mer om andras beställningar och erfarenheter och både svenska och utländska cykelforum har flera diskussionstrådar i ämnet. Med risk för att det kanske skulle bli för dyrt, kännas osäkert eller bara bli för komplicerat så gick jag i alla fall vidare och kontaktade fyra olika fabriker av titanramar.

Via Alibaba och nätforum hittade jag fyra olika leverantörer att kontakta. Titan Super Bond, Xi’an Titanproduct, Xi’an Changda Titanium Product (även kallade XACD) och Waltly Titanium Technology.

Som inspiration till den cykeln jag ville ha kollade jag mycket på Firefly, Kona Rove Ti, Charge Freezer Ti och Moots. Snygga, väl beprövade (men way off budget…). När det gäller rördimensioner osv var det här kul inspiration.

Jag kontaktade fabrikerna och när de återkom mailade jag över det underlag jag hade sammanställt: mått, dimensioner, detaljer och specifikation.

Detaljer som jag ville ha:
Mått enligt spec
Bara bakväxel (ingen framväxel)
Alla slangar till växel och broms dragna under ramen
Heldraget wire-hölje till växeln
Broms innanför triangeln
Fästen för c-clip (eller buntband)
Stor styrstam (44mm) för stor flexibilitet.
Raka rör (inte tapered, böjt, ovalt eller vridet)
Wishbone (gillar att det är ovanligt och ser annorlunda ut, tror inte det påverkar funktion eller känsla).
Rakt styre (men möjligt att byta till bock)
Borstat utseende
Rejält utrymme för grova däck (dubbdäck osv). Även om det kan se lite spretigt ut: funktion över form.

Alla fyra leverantörer tyckte underlaget var tillräckligt och jag fick offerter. Av Waltly fick jag dessutom en CAD-ritning tillbaka efter ytterligare en dag. Tror det var en bidragande orsak till att jag valde dem (förutom att de hade bra omdömen från olika forum). Prismässigt var det inga större skillnader.

Välja leverantör och påbörja köpprocess
Jag gick vidare med Waltly och vi hade flera dagars mailväxling där jag skickade mail kvällstid och på morgonen när jag vaknade hade jag fått svar. Dels ändrade jag detaljer i ritningen såsom rörets krökning och var fästen skulle sitta. Vi hade en diskussion om hur skivbromsfästet bak skulle se ut och sitta (jag ville ha det innanför triangeln för att skyddas lite mer och tyckte IS-montaget var fult, slutade med PM istället). Efter diskussion gick jag också upp en dimension i sadelröret. Vi mailade på engelska och även om deras inte var perfekt så förstod jag ändå innehållet och bilder och ritningar talar sitt egna tydliga språk.

Efter tre veckor kände jag att det ändå var så klart som det kunde bli. Priset ganska rimligt också. DÅ tänker jag att den kommer hålla länge. Offererat pris inklusive frakt från Kina var US$878. Till det tillkommer 6% tullavgift, moms och en administrativ avgift för förtullning. Jag betalade in 30% handpenning och beskedet var 30 dagars leveranstid. Spännande!

ritning
Slutgiltiga ritningen.

Komponenter – den verkliga djungeln
Men förutom ramen behövdes också alla komponenter. En del flyttade jag över från gamla cykeln och en del handlade jag nytt. Och där var det bara online-köp. Lite för priset men framförallt för utbudet och enkelheten: mina shoppingrundor började oftast efter 22 och då är det webb som gäller. Lite offtopic men jag hade gärna sett en lösning där min lokala cykelhandlare är en del av köpet så att jag kan få online-fördelarna med lokal-fördelarna. Vore schysst med support, tillgänglighet och hjälp från min lokale handlare men det måste vara enklare att handla och större utbud. Kanske en affiliate-lösning? Nu kom det mesta från Wiggle, Chainreaction Cycles och Cyclecomponents.

Här är alla komponenter som jag monterade på cykeln. Eftersom många cyklister är viktnördar passade jag på att väga allt när jag fotograferade. För mig var vikten ointressant: funktion och hållbarhet var mycket viktigare så allt är överdimensionerat och “rejält”. Slutresultatet vägde in på 9.3 kg – lätt, tungt? Vet inte, spelar ingen roll.

IMG_1447
Pedaler: Eggbeater Candy. Flyttade jag från gamla cykeln. Bra kombo eftersom jag oftast cyklar med clips och cykelskor men ibland vanliga skor. Båda varianterna funkar med de här pedalerna.

IMG_1448
Sadelstolpe Easton och gamla sadeln (handlad hos LBS). Svart men redan repig: att skruva åt sadelstolpen lagom hårt var det mest komplicerade i det här projektet så det är en del långa vertikala repor i stolpen där den sjunkit ner.

IMG_1449
Vevparti osv: Sram CX1 och GXP-vevlager. Avsett för cyclocross-cyklar. Jag har kört med en (1) krans fram i flera år och det har funkat bra. CX1 är ganska ny på marknaden och har lite extra långa tänder eftersom den bara är till för att köra endelat och därför inte ska växla. 42T (hade 39 på gamla). Vevlagret var första delen jag monterade på nya ramen och vilken skön känsla det var när den passade perfekt.

IMG_1450
Bakväxel Sram X9 (medium-längden). Flyttad från gamla cykeln. Senaste två växlarna jag kört har varit Sram och jag föredrar dem framför Shimano. 1-1 utväxling och spänstigare fjädrar med mer ”fjong”. De är också kompatibla med reglagen till bockstyre om jag får för mig att byta i framtiden.

IMG_1451
Rakt styre från Easton och Crank Brothers Iodine 1 styrstam (90 mm). Styret var 58 cm brett men jag kapade direkt ner det 2 cm på varje sida till mer city-vänliga 54 cm med en vinkelslip.

IMG_1452
Handtag Crank Brothers Iodine. Snabba, svarta med rejäla klämringar och bra grepp.

IMG_1455

IMG_1453
Köpte ett hjulpar som heter Kinesis Crosslight Disc v3. För skivbromsar med allt i svart utom ekernipplarna som är blåanodiserade (men så mörka att det knappt syns). Slangarna är Schwalbe Road med 50mm-nipplar och däcken är Panasonic RibMo 28 mm (nästa gång går jag nog upp ytterligare ett snäpp i dimension). Värt att notera är att det står KUK överallt på paketet så räkna med att muntra upp personalen i paketutlämningen (står för Kinesis UK).

IMG_1454
Framgaffeln heter Kinesis CX DC37. 1 1/8” rak. Tyvärr skrikig logga men att hitta framgaffel i kolfiber med skivbromsfäste och stänkskärmsfäste till rimligt pris är snudd på omöjligt. Tror det kommer finnas fler och billigare om några år men än så länge är utbudet skralt. Saknar fäste för bromsslangen vilken känns som dålig design (fick dra ett buntband runt ena benet).

IMG_1456
Sadelklämma och skruv i titan från Waltly.

IMG_1479
10-delad kassett, Sram 11-36. Bred utväxling och stor kassett.

IMG_1480
Bromsskivor Shimano XT SM-RT36 bromsskiva, 160 mm och fäster med sex skruvar.

IMG_1485
Och bromshandag Shimano XT BR-T785. Funderade en del på de här….. De flesta skivbromsreglage har ett- eller två-fingersgrepp. Jag är van vid bredare där man kan lägga upp ett till fyra fingrar. Till slut valde jag de här. Samma som M785 men längre arm (man kan använda fler fingrar med långa armen men också använda ett finger, det omvända funkar inte).

IMG_1542
Styrlager Cane Creek ZS44 28.6 EC44/30 1 1/8. Styrlager är rätt knepigt då det finns många dimensioner både på ramens rör och på gaffeln. Eftersom ramen har 44 mm innerdiameter kan man hitta många olika kombinationer med gafflar och styrlager och jag valde den här. Övre delen är integrerad, undre delen sticker ut. Det var första gången jag monterade något sån här och det gick rätt bra men tog ett tag.

Har läst om flera som haft problem med att få det att passa ihop men i mitt fall var ramen prydligt borrad/fräst/brotschad för att passa.
IMG_1470
Notera det uppborrade hålet för att få exakt innerdiameter (ofta blir rören lite ovala vid svetsning).

IMG_1547
Det finns specialverktyg för att montera styrlager men har man inte det så kan man köra en tving och lite skyddande mdf-skiva.

I produktion, eller?
Efter fyra veckor mailade jag min kontakt för att höra hur det gick med ramen. Fick en autosvar som sa att hon slutat på firman och en hänvisning till två nya mailadresser. Knappade in webbadressen till Waltlys sajt och fick upp…..ingenting…. Hemsidan borta. Gick in på Facebook-sidan: bortplockad. Just i det här ögonblicket kände jag mig rätt blåst. Mailade de nya adresserna jag fick i autosvaret och BOOM – svar nästan direkt. Jo: gamla kontakten har slutat men en ny har tagit vid. De har fullt upp, ramen är på gång men inte klar än. Under följande två veckor stämmer vi av med några dagars mellanrum: svetsning, kvalitetskontroll, korrigering, efterbearbetning osv. Via mail får jag följa produktionen.

Till slut kommer ett gäng foton att kika på. Så här ser slutresultatet ut:

IMG_1337

IMG_1340

IMG_1341

IMG_1342

IMG_1338

Fantastiskt! Det ser ju faktiskt ut som på ritningen!

Begär och får ytterligare några foton för att kolla in detaljer men säger sen ok och betalar in sista betalningen.

Måndag kväll får jag mail om att betalningen kommit (Paypal) och tisdag får jag ett trackingnummer. Via Hong Kong och Tyskland är ramen på väg. Fredag lunch (min föräldralediga dag) ringer det på dörren strax före tio.

IMG_1391

IMG_1392

IMG_1393

IMG_1394

IMG_1396

Wow!

Ser bra ut. Sjukt lätt.

IMG_1446

Men som sagt, vikt har ingen prio.

Bygga (ihop) cykel
Med hjälp av ett lånat mek-ställ spenderar jag flera kvällar med att bygga ihop del för del. Fantastisk känsla när delarna passar och måtten stämmer. Mycket lärorikt att skruva ihop allt själv också.

IMG_1457

IMG_1460

IMG_1465

IMG_1467

Alla skruvar fettade jag in. Latex-vantar från Apoteket var en bra investering. All kunskap man behöver finns på nätet, mycket finns det filmer på också. Många specialverktyg hade underlättat men det funkar med alternativa lösningar också men kassett-verktyg och kedjepiska behövs och en wire-avbitare (funkar både för växelwire och bromsarnas olje-slangar).

IMG_1483

IMG_1482

IMG_1550

Och sen – en mörk sen kväll kunde jag ta en premiärtur.

IMG_1647

Slutresultatet
Så här ser slutresultatet ut:

IMG_1692

IMG_1694

IMG_1695

IMG_1696

IMG_1697

IMG_1700

IMG_1632

IMG_1630

IMG_1634

IMG_1614

IMG_1728
Fastlåst – hårt liv som pendlare har börjat.

Jag kommer sätta på ett par Curana C-lite-skärmar också och letar efter ett lås med bra fäste (ABUS skramlar hemskt mycket) . Det är som sagt en året-runt-hoj. Sol, regn, snö och is. Det kommer slitas, bli repigt, blött och smutsigt men det är syftet.

Skivbromsarna gör stor skillnad i upplevelsen. Att allt sitter fast och inget skallrar eller låter gör också mycket för upplevelsen. Den är skön och mycket följsam att använda. Spänstig.

Slutsats och eftermäle
Lärorikt och roligt projekt och jag är mycket nöjd med slutresultatet. Att det har tagit tid kan jag tänka på både som positivt och negativt. Varenda pryl finns där av en anledning. Måtten, dimensionerna och formen på allt är enligt min egen spec och jag blir glad varje gång jag får använda den.

Vill du veta mer eller göra din egen variant och vill fråga något – maila per@strm.se eller skriv något i kommentarerna.

Uppdatering 150915: med 35 mm Curana C-lite-stänkskärmar ser cykeln ut så här:
med skärmar


05
May 14

Löpare-stafett

Ok, trots den kedjebrevsliknande känslan av att få något som man ska passa vidare kan jag inte låta bli när jag läser blogginlägget av Fredrik Davidsson (via Jonas Larsson, via Charlotte Karlsson, via Petra Månström via …).

1. Vilken typ av löpare är du?
Pendlare! Och det är en prioriteringsfråga: jag springer gärna men det är mycket annat jag också vill hinna med. Därför ser jag till att använda de fjorton kilometer jag har mellan jobbet och hemmet till träning. Det vanligast är att jag cyklar men 1-2 gånger i veckan springer jag antingen hela eller en del av sträckan. När jag springer en del av sträckan har jag cykeln med mig och knuffar den bredvid i sadeln. Det är enklare än man tror och det gör att jag slipper ha 14 km som “basbelopp” (inspirationen fick jag av en annan spring/cykel-pendlare jag ofta möter på morgonen in mot stan).

2. Hur länge har du löpt?
Första loppet var Midnattsloppet (10 km) tidigt nittio-tal så sedan dess har jag nog sprungit mer eller mindre regelbundet.

3. Hur mycket löper du per vecka?
En till två gånger per vecka. I sällsynta fall tre gånger.

4. Vilket är ditt “feelgood” tempo?
Jag gillar känslan av fart och flyt. Eftersom jag oftast är på väg till- eller från något har jag ofta bråttom. Runt 4.40 min/km brukar jag hamna på när jag är i form.

5. Vad måste du ha med dig på ett pass?
Mobilen med Runkeeper eller Strava.

6. Varför springer du?
För att det känns bra. Tänker bättre, mår bättre.

7. Har du någon gång ljugit för att få springa?
Nej, men kompromissar, tids-optimistar och kommer för sent ibland.

8. Hur ofta köper du löparskor?
Sällan, bara när det behövs. Av misstag resulterade senaste inköpet i tre par likadan skor så nu kommer jag använda Vivo Barefoot Stealth ett tag framöver.

9. Var/hur handlar du din löputrustning?
Handlar väldigt sällan. Senaste tre sakerna var skor på Wiggle, en vattentät Casio-klocka på Watchshop och ett par nya shorts på Houdini (de tidigare shortsen var över tio år gamla).

10. Dygnets bästa springtid?
Spelar ingen roll, men jag uppskattar verkligen de gånger jag bara kör ett pass utan att pendla. Det är egentligen bara under semestrar och lov jag sticker ut så.

11. Hur ofta tävlar du?
En-två gånger om året. Marathon oftast, har sprungit ett 10-km lopp för två år sen och en halvmara för fem-sex år sedan.

12. Vilken är favoritdistansen?
En och en halv mil är skönt. Gärna skog och kuperat men det blir inte många såna pass om året. Det vanligaste är parkvägar och trottoarer med övergångsställen, korsningar osv.

13. Har du ett mantra som du rabblar i huvudet när du blir trött?
“Kortare steg, högre kadens, rak hållning!”

14. Springer du helst i grupp eller ensam?
Har aldrig sprungit i grupp. En av fördelarna med löpning är att jag inte behöver planera.

15. Hur återställer du dig efter ett långpass?
Mycket vatten och något att äta.

16. Vilken snabbhetsträning föredrar du?
Har aldrig sprungit intervaller så då säger jag fartlek: “Järnet till stolpen där borta!”, “Hög fart uppför backen sen lugnt!”, “Under bron får jag sänka tempot!” och så vidare.

17. Vilket lopp drömmer du om att springa?
Det maraton där jag springer under drömgränsen tre timmar. Men då krävs bättre träning än endast regelbunden pendling.

18. Vilken kändis skulle du helst vilja springa med?
Emelie Forsberg som jag lyssnade på i Maratonpodden och Rune Larsson. Annars hoppas jag Fredrik Davidsson och jag kan springa en maraton utanför tävlan någon gång.

19. Vilka tre till fem löp- eller träningsbloggare utmanar du att fylla i den här listan?
Peter Lind – som under de åren jag känt honom gått från att inte springa alls, till att börja springa och skada sig till att springa Lidingö Ultra 50 km – en fantastisk utveckling. Catarina Smedshammar som gör att min hjärna nuförtiden förknippar franska rödviner med ET (tror dock ingen av dem har blogg). Och Björn Hedensjö – förste svensk att springa maraton över Bajkal-sjön och oftast ett annorlunda lopp planerat i kalendern.


05
Nov 13

Surdegskartan – år fyra

För några veckor sedan satt jag på Valhallabageriet med Anders, VD på Bageriprodukter och pratade om Surdegskartan.

Det började med att jag sett deras namn på några brödpåsar och jag tänkte att sajten det här året skulle behöva en samarbetspartner. Sajten rullar runt på ungefär hundra besök per dag och fyller sitt syfte med att hjälpa folk hitta bagerier. Förutom lite underhåll är den största insatsen att jag varje år skickat ut brev och klistermärken till bagerierna för att berätta om sajten. Min insats har bestått av tid och pengar.

På grund av sajtens syfte kan jag inte se att bagerierna själva ska skulle tjäna mycket på att annonsera, men om man följer pengarna kunde jag tänka mig att någon som vill lyfta bageribranschen och bröd-ätandet skulle kunna. Alltså en leverantör till branschen till exempel. Genom att göra det enklare för människor att hitta bagerier köper fler människor bröd vilket ger fler leveranser till grossisten. Det finns säkert någon marknadsföringsterm för konceptet.

Anders fattade direkt i alla fall och därmed har Surdegskartan sin första annonsör/sponsor/partner. “Bara det inte tar över” var hans enda önskan när jag visade lite förslag. Förutom att vi på Valhallabageriet kom överens om upplägget blev det en timmes samtal om bagare, bagerier och branschen som var mycket intressant för mig som är nyfiken men står helt utanför. Till det provsmakade vi flera olika saker ur Valhallabageriets sortiment.

Nu är breven skickade, till min hjälp hade jag två döttrar som njöt av att klistra på frimärken. Enda tråkiga var att det “bara” var 220 kuvert (“Finns det inget mer, det är redan slut”).

Nästa vända blir Q1 2014.


07
Oct 13

Marathon i Berlin 2013

Min plan tidigare i år var att jag skulle göra min femte och snabbaste marathon i Berlin hösten 2013, men en usel uppladdning satte stopp för det. Det började med att jag drog på mig något halsvirus och för säkerhets skull fick jag i samma veva en inflammation i foten (troligtvis i “senfickan”) för att jag promenerade runt i några sällan använda kängor i två dagar. Känslig man är… Det ledde i alla fall till att jag de sista fyra veckorna före loppet inte sprang alls och inte heller cyklade de sista tre veckorna. Med de förberedelserna är jag trots allt nöjd med 3.18.48.

Jag åkte ner tillsammans med mamma fredag 27 september. Tanken var att starta tillsammans med ingifta kusinen Michael – en tanke som föddes sent på natten på min systers bröllopsfest för 18 månader sen: “Ja, vi springer Berlin Marathon tillsammans, det blir kul!”. En långsegling kom i vägen för Michael men vi träffades i alla fall i Berlin och han och Fiona var fantastiska supporters på plats i Berlin där vi mötte upp lördag morgon.

Väl i Berlin så provade jag springa för första gången sedan foten skadades. Jag hade behandlat den i två veckor med voltaren, ipren och vila och under fredagen sprang jag 6-7 km väldigt lugnt och utan någon som helst känning. Skönt, då skulle den nog hålla i alla fall. Det blev en kombinerad löptur och hämta-ut-nummerlappen-transport så målet var Tempelhof Flughafen: en gammal flygplats i södra Berlin där det var nummerlappsutdelning och stor löparmässa. Och det var stort: mycket folk och många montrar. Jag shoppade ingenting men tittade runt. Som vanligt: mycket reklam för avancerade skor och mycket neon.

Före detta flygplatsFlygplatsen Tempelhof inifrån.

Nummerlappsutdelning var det lång kö till men själva processen gick fort: jag visade upp startbeviset som jag hade i Passbook (iphone-app), fick bekräfta personuppgifter och visa legitimation, sen printade de ut nummerlapp och gav mig chipet. Före jag lämnade utlämningsområdet fick jag ett blått armband som bekräftade att jag var jag och att jag hämtat ut nummerlappen. Fick inte tas av förrän start.

Nummerlappsutdelning
Nummerlappsutdelningen (eller rättare sagt kön till..).

Lördag tog jag också en kort löptur: då till Mitte där jag med kort varsel lyckats ordna en träff med exkollegan Paula. Ungefär tre kilometers löpning (där jag också mötte inlinesmarathon-loppet) till Starbucks, möta upp Paula och sen promenad till Lafayette för vatten och champagne och 45 minuters redogörelse för senaste två åren ur våra liv. Sen springa till hotellet igen, duscha och ut på stan för middag.

cb131007-092123-9Brandenburger Tor kvällstid. Mäktig i mörkret.

Söndag morgon: klev upp vid sextiden för att äta frukost och checka ut (= ställa in väskorna i mammas hotellrum). I receptionen hade hotellet ställt upp en kål med bananer och brustabletter med salt/vätskeersättning. Omtänksamt! Åt ägg, omelett, en smörgås, yoghurt och en espresso. Åt ganska mycket men inte till bristningsgränsen. 7.15 mötte jag Fiona och Michael och vi promenerade iväg till starten vid Brandenburger Tor. Tog ungefär en halvtimme och på vägen höll redan funktionärer på med staket och vätskekontroller. Vinkade av dem vid tävlingsområdet och vi stämde av att de skulle stå vid 18 och 36 km och mamma vid 28 km och att vi sen skulle ses i mål.

cb131007-092140-1Tidig morgon utanför startområdet. Reichstag i bakgrunden med glaskupolen ovanpå.

Det var en kall och fin morgon. De flesta löpare som tagit av sig överdragskläderna hade på sig en gul plastsäck för att hålla värmen. Jag lämnade in mina kläder men alla gula plastsäckar var slut. Blev till att småhuttra i 45 minuter. Jag småjoggade och ställde mig på de platser där solen sken igenom trädkronorna innan jag drog mig mot startfållorna. Berlin är Berlin och gatorna är enormt stora. Startområdet var på Straße des 17 Juli och den är också mycket bred. Det blev lite varmare när man stod packad(!) så den kalla luften störde inte. Den fina morgonen skvallrade om att det skulle bli bra löpväder under dagen iaf. Sista minuten-tipsen från speakern var att “ställ inte upp om du känner dig sjuk, ta det lugnt i starten och spurta inte på slutet”. Som tur var kunde jag med helt rent samvete säga att jag kände mig frisk i halsen. Däremot tänkte jag spurta om jag kom så långt (med tanke på de dåliga förberedelserna). Mannen som höll i startpistolen var Haile Gebreselassie så det blev lite extra festligt att springa förbi startlinjen. Från där jag stod (startgrupp E) tog det nästan fyra minuter från startskottet tills jag passerade startlinjen men då kunde jag springa över och sen var det ganska trångt men i alla fall löpning hela vägen. Överallt folk och ett skönt drag.

Första kilometrarna var ganska bekväma och en bekräftelse på att Berlin = platt. Jag höll ganska jämn takt med fältet. Efter sju-åtta kilometrar började jag hålla utkik efter stora korsningar. Till skillnad från Stockholm (som jag har bra koll på) eller New York (som jag har lite koll på) så är jag helt förlorad i stora delar av Berlin. Det innebar att där Paula skulle stå “vänster sida efter ungefär en mil efter andra stora korsningen” var en ganska vag beskrivning för att lyckas träffa någon under ett lopp. Men ändå, helt plötsligt efter ungefär 10 km så står hon ändå där och hejar. Kul – stort tack för det (bildbeviset här)! Gav extra energi och gjorde att första 15 kilometrarna kändes ganska enkla.

Där någonstans mötte jag någon från Huddinge AIS och eftersom både Jonas Rehn och hans bror springer där visade det sig att vi hade gemensamma bekanta. Jag låg på ungefär 4.35-tempo (enligt manuell huvudräkning och tidtagning från min Casio-klocka) vilket borde vara runt 3.15-tid och yppade “om det känns så här hela vägen är det lätt under 3.15” till mannen från Huddinge. För det kändes bra: lätta steg, bra fart, jag sprang snabbare än fältet och det var bara platt hela tiden.

Vid 18 km såg jag Michael till vänster och han vinkade och skrek “schau rechts” och där stod Fiona och tog kort. Jag såg henne men jag såg inte mamma som stod alldeles bredvid. Irriterande…

Precis som vid Stockholm Marathon i somras: när man passerar 21 km händer något. För min del börjar loppet då: kroppen börjar ge sig tillkänna, det kan börja ömma och delar av energin har förbrukats. Och så blev det här också. Jag kände mig piggare än halvvägs i Stockholm men ändå märkbart sliten. Som tur var var det fortfarande platt men irriterande nog började fältet springa fortare än mig. Det bidrog inte direkt till den där sköna känslan av att allt flyter utan tvärt om: här vare motigt! Jag inbillar mig att här hade det känts annorlunda om jag varit frisk inför loppet.

Hur som helst – det ska inte vara lätt. Vid 28 km såg jag ingen Fiona eller Michael. Det var ju inte som vi planerat: de skulle stå vid 28, mamma vid 18 och 36. Snopet, de måste ha ändrat sig under förmiddagen tänkte jag. Det var ändå hyfsat enkelt att se folk i publiken: breda gator och fältet var jämnglest vilket gjorde att man fick ganska bra vy om man var mitt i banan (efteråt fick jag reda på att det såg mig i alla fall, rättare sagt min rygg för det var med så liten marginal de hann fram). Apropå det: underlaget: det var asfalt hela vägen men ganska mycket skarvar, lagningar och nivåskillnader. Här och var räls till spårvagnar och ganska många refuger att se upp med.

Vid 35 km hade jag tryckt i mig minst en halv mugg vatten varje kontroll, en banan, lite energidryck och i handen höll jag en powerbar-gel som delats ut vid 30 km (som jag åt upp vid 37 km). Energinivån vacklade och jag kände mig långsammare än väntat. Eftersom jag hela tiden huvudräknade km-tider och tempo insåg jag att 3.15 skulle bli svårt och orden jag yttrade till Huddinge-löparen kändes naiva i det här skedet.

Vid 36 km ser jag i alla fall mamma stå och heja på vänster sida. Klockrent – en supporter! samtidigt är det där någonstans riktiga nedräkningen börjar. Ungefär sex kilometer kvar eller i tid: runt en halvtimmas löpning.

>36 kmVid 36 km, mamma bakom kameran.

Vid Kurfursten Damm är jag ganska säker på att speakern skrek ut något om att “hier komt Per, Go Per” men om det verkligen var så eller inte får jag aldrig reda på. Den sträckan var det i alla fall väldigt mycket publik och väldigt mycket BMW-reklam.

Lite andra allmänna spaningar utmed loppet:

– Många svenskar (även om några svenskar i publiken jag sprang förbi skrek “Fyyy faaaaan vad det är många danskar här och springer!!!”).
– Nästa gång ska jag sätta på en svensk flagga på mina löparkläder (för övrigt samma kläder jag haft på alla mina lopp…..)-
– Tejp! Är det en trend jag missat eller nåt? Många löpare hade stödtejp. Har tejp blivit folkligt? Röd, orange, blå, svart, brun. Överallt vader, knän och lår tejpade.
– Många band och framförallt oljefatsorkestrar eller trumband spelade utmed banan. Är du ett up- and coming coverband borde såna här event vara fantastiskt: spela hur du vill, löparna kommer älska det ändå och ingen publik (förutom publiken runt omkring) kommer lyssna mer än 15 sekunder så du kan spela samma låt i fem timmar.
– Väldigt få ut- eller uppklädda löpare. Var till och med fler i Stockholm (och de är inte många där).
– Samma löpteknisk iakttagelse som i Stockholm: fokusera mer på korta lätta steg för att ladda energi, stora tunga trötta steg sliter mycket (men det kommer inte av sig självt).
– Skönt att springa low tech med endast tidtagning. Annorlunda att förlita sig på känslan och huvudräkning istället för apparatur för att se exakt hur fort man springer och har sprungit.

Det var tätare med vätskekontroller och jag åt en banan någonstans och jag fortsatte dricka. Till skillnad från i Stockholm så sprang jag och drack samtidigt så där sparade jag några sekunder. Vid 38-39 km kände jag igen mig lite men som vanligt är det längre kvar än man tror. Banan gick alldeles förbi hotellet där vi bodde så det är ett härligt moraltest att springa förbi där man bor trots att det enda man vill är att sluta springa och gå och lägga
sig….

Vid runt 40 km var det en till vätskekontroll men där tänkte jag att nu får det räcka med vatten, dricka får jag göra i mål. Det var några 90-graders svängar mot slutet och jag hade siktet inställt på två personer: en kille runt 50 som var ordentligt hjulbent och som jag redan vid 20-22 km trodde skulle packa ihop och en kille som var från topp till tå klädd i 2XU-kompressionskläder med keps, solglasögon och lurar. Driven av att springa om åtminstone de två gjorde att jag mäktade med ett litet ryck sista kilometrarna före jag kom upp på Unter den Linden och kunde skymta Brandenburger Tor. Målområdet hade jag redan gått förbi dagen innan så jag visste att målet var strax bakom även om “strax bakom” inte är samma sak en sen fredagskväll som efter 41.5 km (läs: alltså relativt långt kvar även efter passagen genom Brandenburger Tor). Jag positionerade mig för att springa igenom i öppningen i mitten för att få rätt känsla och för att det var en del av målbilden där jag kunde se mig själv springa igenom. Precis efter passagen stannar killen framför mig, sträcker upp armarna i luften och ropar “Jaaaaaa!!!!” i en härlig övertygelse om att han gått i mål. Publiken manade på honom och han hade på riktigt missförstått att målet var ytterligare några hundra meter bort. Öka! Efter öppningen var det många läktare och mycket publik vilket skapade en härlig inramning till mållinjen.

Min klocka stannade på 3.18.55 och officiella tidtagningen visade 3.18.48. Bra tid, även om jag borde förbättrat mig med lika mycket som jag nu försämrade mig (gentemot stockholm, +3.41) med rätt förutsättningar.

cb131007-092320-6Oteknisk klocka som gör jobbet som tidtagarur.

Lite på rutin drog jag upp och bak foten för att sträcka ut framsidan av låret men sånt kan man inte göra ostraffat efter 42 km. Det krampade till direkt på baksida lår så jag vacklade runt istället med promenad istället för stretching inne bakom målområdet. Det stod, satt och låg lyckliga löpare överallt och vi vallades runt till medalj, plasttäcke, goodie bag och klädombytet.

cb131007-093155-2Efter en halv öl.

Skönt väder och skön stämning. Det bjöds på alkoholfri öl och jag tog mitt glas och ställde mig på en gräsplätt och bytte om före jag vacklade iväg mot återträff-platsen framför Reichstag.

cb131007-092341-5Jag och mamma (och den svenska flagga som Fiona och Michael använde när de hejade.

Efter snack och fotografering gick vi (vacklade jag) till tunnelbanan, åkte till hotellet, duschade, bytte om och tog tunnelbanan tillbaka till Brandenburger Tor för att äta lunch. Där kom fortfarande löpare in på upploppet och även om jag var trött när jag var på exakt samma ställe så var de här personerna betydligt mer slitna och kämpade tappert på. Vi hejade på några och gick sen på en bistro och jag åt råbiff och drack öl. När vi kom ut igen långt senare åkte sopbilarna förbi och tog bort de sista spåren av marathon-loppet.

Mamma och jag vinkade auf wiedersehen till Fiona och Michael och åkte till hotellet där jag hämtade väskan för att sen åka till Stockholm via Köpenhamn för att sen strax efter ett-tiden på natten sjunka ner i sängen hemma.

Här finns de officiella bilderna från tävlingen.

För övrigt: upptäck Berlin! Stor och historisk stad men mycket att se. Vi hann bland annat med: Reichstag Kuppel (fantastisk byggnad), Alexanderplatz, Brandenburger Tor, Checkpoint Charlie, Hackescher Markt. Överallt historia och kultur.


11
Sep 13

Min första men förhoppningsvis inte sista triathlon #trytriathlon

Förberedelserna inför mitt första triathlon kunde börjat bättre. Mycket bättre. Samma cykel jag tänkte använda på söndagen använde jag som vanligt när jag cyklade till jobbet på måndag morgon. Då märkte jag att det rasslade lite konstigt om kedjan då och då. Speciellt när jag tog i vid start eller uppförsbackar.

Måndag eftermiddag hem blev det ännu värre, tisdag olidligt.

Pga missförstånd och tidsbrist hade jag fortfarande – fredag kväll – en cykel som inte fungerade. På chans satte jag cykeln på dragkroken på bilen och åkte lördag morgon till Pedalogerna. Jag frågade inte ens vad de kostade utan bara hoppades att det skulle hinna laga. De var hur som helst kolugna “javisst, det fixar vi, inga problem, vi får se vad som måste bytas” och så vidare. Däremot konstaterades att kassett, kedja och säkert lite annat var rejält slitet. Och det är inte konstigt: jag har kört året runt i många år och det enda som servats ordentligt är bromsklossar, wire och nya hjul. Det blir ändring på det nu, nu ska jag ta bättre hand om hojen, lovar. För 1300 kr (nästan tusenlappen billigare än vad en annan cykelaffär ville ha) hämtade jag ut en felfri cykel lördag eftermiddag klockan 14.30.

Annars kändes allt bra. Jag var frisk, hade hållit igång lite under sommaren och kört tre stycken simpass (totalt, inte i veckan). All statistik finns på Runkeeper som vanligt.

Söndag morgon vid sjutiden cyklade jag bort mot Kungsklippan för att möta upp Peter Frey och hämta väskan jag lämnade där dagen innan. Vilken känsla att cykla på en hel cykel och utan stänkskärmar och tungt lås. Fint väder, ingen trafik och fågelkvitter. En sån här dag MÅSTE allt bara stämma.

Vi var tidigt i startområdet Peter och jag. Perfekt tajming för att snabbt gå igenom cykelkontrollen (bromsar) och välja plats i växlingsområdet. Och jag tror knappast det rådde någon tvekan om att vi var amatörer då vi varken visste vilken plats vi skulle välja (fritt fram att välja ur rätt startgrupp) eller hur man skulle hänga upp cykeln (med styret mot sig). Sen gick vi och tittade på starten där första startgrupperna redan var på väg.

9.10 gick starten för 1500 meter simning och vi hoppade i vattnet 5-10 minuter före dess. Jag – som tränade simning tills jag var 16 år och därmed tänkte att jag iallafall kan crawla hela vägen (och dessutom med tre simpass i ryggen) lade mig strax höger om mitten. På mig hade jag en 15 år gammal windsurfvåtdräkt. Förstärkta knän och armbågar, avsedd för windsurfing i kallt vatten. Därför både tjockare än “riktiga” simvåtdräkter och framförallt utrustad med en högre krage – något som skapade två djupa skavsår i nacken. Men simningen gick bra. Det var varmt i vattnet, vindstilla och utan vågor och ganska klart vatten. Lite trängsel i början men sen en dryg halvtimmes crawlande. Några gånger kom en stark smak av olja i vattnet och på tillbakavägen efter rundningen blev det lite guppigare, troligtvis för att de små vågor som fanns studsade ut från kajen och förstärktes.

Lite grumlig i balansen klev jag upp på bryggan utanför stadshuset utan att veta hur det hade gått men ändå med en känsla av att jag borde vara bland den första tredjedelen i startgruppen. Det gick fort att byta om men jag drog på mig iphone, knappade in koden, startade runkeeper, startade tidtagningen osv. Inte optimalt men jag hade ingen klocka och ville logga hur jag cyklade. Sen tog jag cykelskorna i handen och sprang iväg ut mot cykelbanan. Utan skor sprang jag om flera som sprang i skor och det var ungefär 300 meters löpning så det lönades sig. Väl ute drog jag snabbt på mig skorna och klev upp och cyklade i väg. De riktigt rutinerade satte fast skorna på tramporna och knäppte skorna i farten, där är jag inte ännu.

Det var kul att cykla och rådet jag fått innan var att “bomba på” i utförsbackarna och det försökte jag göra men van av pendlingen försökte jag också dra på lite uppför. Det tog jag många placeringar på men jag vet inte om det var bra sett till totalen. Banan var bra med mycket platt, några kurviga partier och några rejält backiga (Västerbron). Tre varv runt Riddarfjärden. Jag tog lite placeringar och förlorade lite placeringar. Eftersom alla körde samma bana men olika starttider var det omöjligt att veta hur det gick. Jag var den enda som hade barnstolsfäste på cykeln men jag såg fler med rakt styre och några med grovt mönstrade mountainbikedäck. De riktigt snabba hade tempo- eller triathloncyklar och man kunde höra de väsande ljudet från hjulen några sekunder före de blåste om. Cykling var min sämsta gren, blir till att jobba mer till nästa år. Och mer till nästa år: större vattenflaska. Nu använde jag dotterns halvlitersflaska och den tog slut fort och på tredje varvet (av tre) hade jag inget att dricka längre.

Sista varvet höll man till höger och körde fram till växlingsområdet igen. Strax före jag kom fram lossade jag skorna och drog ut fötterna (och lät skorna sitta kvar på pedalerna). Dags att börja springa!

Det var faktiskt första gången någonsin jag sprang efter så lång och hård cykling (40 km). Men med cykeln i hand, lite trängsel och lite allmän förvirring blev det ganska lugnt vid växlingen och det gällde att hitta fram till samma ställe där jag hade väskan. Den lilla löpturen funkade ganska bra för att mjuka upp benen och förbereda för vad som komma skulle: 10 km löpning. Medan jag joggade fram med cykeln i hand började jag mecka med Runkeeper för att spara undan cyklingen och sätta igång loggningen av löpningen. Igen – väldigt onödigt egentligen men det viktiga var inte en bra tid utan en lyckad premiär.

Cykeln på plats, av med hjälmen, på med löpskorna och på med telefonen på armfästet. Sen börja springa ut! 10 km löpning börjar nu!

Löpningen kändes klart bättre än jag räknat med och jag tog det lugnt 4-500 meter men började sen öka farten. Banan gick förbi Stadshuset sen runt tre varv i gamla stan. En del av löpbanan hade man dessutom sett från cykelbanan så jag visste hur den skulle passera iallafall. Efter några kilometer kom man uppför Slottsbacken och där var det tydligt skyltat “Om du kör olympiskt ska du gå i mål fjärde gången du ser den här skylten”. “Perfekt, nu kör vi” tänkte jag!

Utmed hela cyklingen hade jag haft utkik efter mamma som lovat att hon skulle heja på mig. Utan att veta hur banan såg ut föreslog jag cyklingsvändningen vid Norr Mälarstrand men där hade jag inte sett henne. Inte heller någon annanstans utmed banan. Men plötsligt – i Slottsbacken – ser jag att där står hon ju! Jag ser henne samtidigt som jag springer förbi och skriker “mamma……MAmma……MAMMMMAAAAAAA!!!!” men ingen reaktion. Skit också, för mycket ljud… Men så här: om någon kommer och hejar på mig på ett lopp då ska denne få uppmärksamhet, så är det bara. Alltså vänder jag om. Trots att jag passerat framåt 7-8 meter stannar jag och vänder tillbaka och springer fram. “Hej hej, kram kram, tack för att du hejar” och sen vidare.

Sen var det bara springa ett varv. Lite före vätskekontrollen kände jag igen mig… sådär, det borde vara första varvet, två till… På löpningen tog jag placeringar. För varje som sprang om mig sprang jag om 25. Ganska jobbig bana dock, lömska uppförsbackar, tvära vändningar och kullersten. Men som jag brukar tänka: det som är jobbigt för mig är lika jobbigt för de andra. Varje gång jag passerade vätskekontrollen stannade jag och drack en mugg. Tyvärr, jag måste träna på det. Med bättre vätska under cyklingen hade jag kunnat springa bättre men pga värmen och ansträngningen tror jag att jag behövde dricka mycket. Sista varvet passerade jag utan att dricka något. Som under marathon försökte jag tänka på steget och att få ut energi av löpningen.

De dåliga tankarna kommer ofta när man blir trött och när jag blev trött började jag tänka på tidigare delar av loppet. En grej som malde i mig var att “shit, de har nog inte reggat min start”. Anledningen var att man oftast måste passera en startlinje eller liknande för att chippet ska registrera när man startar. I triathlon – där man startar i vattnet – visste jag inte hur man gjorde, men när vi skulle hoppa i vattnet var vi lite sena och lyfte på en avspärrning, klev direkt ut på bryggan och hoppade i. Ouch, tänk om vi därmed missade registreringen som troligtvis var i fållans mynning där man skulle passerat… Senare visade det sig att registreringen nog var efter där vi klivit in i fållan trots allt och att det inte var något problem med tidtagningen. Men ändå, typiskt den sortens tankar som dyker upp med tröttheten.

Jag hade ingen vidare koll på tid eller fart för det var svårt att kolla på klockan i trängseln och i solljuset men jag hoppades att det skulle vara närmre 4 än 5 minuter per kilometer. Så där lagom trött men fortfarande med ork fick jag äntligen komma uppför Slottsbacken och välja vänsterspåret och gå i mål. Känslan!! Piggare än efter marathon nu senast men ändå behagligt trött. Stod länge i målområdet och njöt av stunden. Såg tävlande som gick i mål efter mig och tävlande som på andra sidan avspärrningen fortfarande var ute på sina löprundor.

Tiden borde varit under 2.45 insåg jag men jag hade svårt att tro på det. Utan att veta var allt mellan 2.5 och 3 timmar ändå en drömtid för en premiär för mig.

Efter målfållan träffade jag mamma igen, pratade, kramades och fotograferades.

Sluttiden 2.37.48 fördelat enligt:

Simma 00:28:49
Övergång 1 00:04:42
Cykla 01:17:14
Övergång 2 00:03:42
Springa 00:43:23

eller ännu mer detaljerat:

Slutat simma 00:28:49 28:49
Börjat cykla 00:33:30 04:41
Slutat cykla 01:50:44 01:17:14
Börjat springa 01:54:25 03:41
Löpvarv 1 02:04:31 10:06
Löpvarv 2 02:15:35 11:04
Löpvarv 3 02:26:43 11:08
Mål 02:37:48 11:05

(simning: 1.5 km, cykling 40 km, löpning 10 km)

Till nästa år måste jag alltså växla (enkelt) och cykla betydligt snabbare (svårare). För det blir ett lopp nästa år också. Det här var kul och gav mersmak.

Lite att tänka på tills dess:
– häng cykeln så nära “bike out” som möjligt, åtminstone om “bike in” är åt samma håll
– Större vattenflaska
– snabbare byten.
– bestäm tydligare var min publik ska stå
– klocka – jag behöver verkligen en klocka
– serva cykeln i god tid före loppet

Här finns arrangörernas officiella bilder på mig från loppet.

Nu laddar jag för Berlin Marathon 29 september. Förkyld och med skadad fot går uppladdningen sådär. Den skadade foten troligtvis pga att jag chockade fötterna med att använda några kängor jag inte haft på länge och gick runt med mycket två dagar i sträck. Är det för att jag närmar mig de 40 som jag blivit så ömtålig..?


23
Jul 13

Spring bättre med “Runners Up”

Nu finns Runners Up i App Store!

Snygga ikonen

Det är en app som kan göra dig till bättre löpare (istället för joggare).

Så här gick tankarna:

När jag började testa löpning i barfotaskor fanns det hur mycket teoretiskt material som helst på nätet: artiklar, bilder och filmer.

Men jag hittade ingenting att ta med ut i spåret. Inga appar eller andra hjälpmedel.

Teori i all ära, jag saknade ett hjälpmedel som skulle göra det lite enklare att göra rätt när man väl var ute och sprang. Och det jag tyckte var bäst hjälp var klockan: för att hitta rätt takt (kadens = steg per minut) där 180 är optimalt blev det tre steg varje sekund. Enkelt att räkna, enkelt att mäta men tyvärr jobbigt att titta på klocka. En metronom som gör ett “tick” varje steg hade varit ett bättre hjälpmedel och några såna fanns det i App Store. Det hjälpte mig hitta det flytet som behövdes för att nå 180 steg/minut som i sin tur gav kort steglängd, framfotslandning och nyttjade kroppens elasticitet bättre.

Ihop med Herman Olsson (all utveckling) och Oskar Hennig Westöö (all design, grafik och ikon) gjordes en app. Herman känner jag sedan länge, Oskar hittade jag via en efterlysning på Twitter. Appen döptes till “Runners Up” och är en metronom utklädd till löparkläder som ska göra det enklare att komma igång och springa med barfotateknik.

Det finns en Facebook-sida också.

Det tog alltså ett år från idé och uppstart till släpp. Jäkligt lång tid…

I dagsläget är appen ett “spett” (mycket användbar till en (1) sak) men tankar finns på fler funktioner.

Förhoppningsvis hjälper den en och annan löpare ställa om från dämpade skor och felaktig teknik till rätt teknik och odämpade skor.


13
Jun 13

Utställning om Kristian

Ibland känns det som tillvaron snurrar på så fort att det är svårt att njuta av den. Allt händer samtidigt och utan tid att reflektera eller stanna upp går man från en sak till nästa till nästa. De senaste två åren finns det ingenting som lärt mig uppskatta livet så mycket som Kristian Gidlunds blogg om sitt liv med cancer.

Kristian arbetade för flera år sedan på det dagis där vi hade vår äldsta dotter. Under flera månader visste jag bara att han var en kille från Borlänge, sen visade det sig att han var trummis i Sugarplum Fairy och varvade turnéliv med arbete på förskola. Lustigt, för om det är något jag kopplade till Borlänge var det Mando Diao och Sugarplum Fairy men avståndet från en förskola på Kungsholmen till rockband var för långt att jag ens skulle försöka koppla. Efter ett år flyttade vi därifrån och Kristian slutade i samma veva. Det sista vi pratade om då (sommaren 2009) var att han skulle försöka sig på att skriva mer och läsa journalistik.

Hopp framåt knappt två år till en sen kväll våren 2011 när jag står hemma i hallen just före läggdags och kollar Twitter en sista gång. En tweet innehåller något om blogg, Kristian och cancer och jag följer länken och hamnar på “i kroppen min“. Den obehagliga känslan av att läsa ett av de första inläggen och sen göra kopplingen att det är “den” Kristian. Just den som vi lärde känna under ett år, som Ella kände sig trygg med och som blev en fast punkt på en annars stökig tillvaro på dagis.

Sedan dess har jag tillsammans med många andra följt bloggen och Kristians liv med sjukdomen. Hur den behandlades, försvann och kom tillbaka igen. Parallellt blev min pappa sjukare och sjukare av sin cancer som också var obotlig vilket gjorde att sjukdom var ständigt närvarande.

I kväll var vi på vernissage på utställningen med fotografier av Kristian av Emma Svensson (aka Rockfotoemma). Och det är omtumlande på så många sätt. Fina bilder, obehagliga bilder, starka bilder. Trots det, bilder av ett liv som fortfarande pågår (och att Kristian själv var där i kväll gav upplevelsen ytterligare dimension).

Utställningen pågår över helgen vid Telefonplan (SVT Kulturnyheterna har ett inslag om utställningen här, börjar ungefär 1.45 in) och kommer sen turnera runt.

Men är det någonting jag tar med mig från det Kristian gör och skriver så är det att försöka uppskatta livet mer. Självklara saker, enkla saker. Den sortens saker man inte ser förrän man tänker på det eller förrän man inte längre har det. Livet. Hälsan. Fint väder. Familj. Vänner. Intryck. Sådant som lätt glöms bort när mycket brus tar över intrycken och det som ropar mest och högst får mest uppmärksamhet.

Det ger mig högre livskvalitet, jag önskar det fanns något jag kunde göra för att ge Kristian samma sak.

Bloggen blev bok också, finns här.


04
Jun 13

Stilla och rörlig bild från #sthlm42k

Det är inte längre bara vi från TV4 som har rörliga bilder från marathon. Just kombinationen metadata (tidpunkter) och innehåll (video) kan kombineras och skapa unika filmer för alla löpare.

Sponsorn Asics har ordnat så att alla löpare filmats från 16 kameror utmed banan och klippen går att se i en följd här (eller välj en kamera och distans). Videon går att beställa som en nedladdningsbar HD-film för 17 Euro eller en DVD för 33 Euro.

Och det måste vara världens tråkigaste film – att se en kameratagning med 21.000 löpare som springer förbi, men kombinerat med tidpunkter och den exakta sekvensen där jag kan se mig själv förfalla km för km är betydelsefullt för mig. Av alla sekvenser är den 25 meter för mål nog min favorit, där ser löpningen lätt ut (att jämföra med sekvensen efter 25 km tagen ute på Djurgården).

Dessutom finns vanliga foton, det fanns 23 bilder på mig själv, här är en.

Unknown

“Everyone is a media outlet” som Clay Shirky sa..


02
Jun 13

Mitt #sthlm42k 2013

Mitt högt ställda mål för året var 3.15, 9.5 minuter snabbare än senast 2009. Nu blev sluttiden 3.15.07 och med det är jag väldigt nöjd. De sju sekunder utöver måltiden kan jag förklara med att jag stannade på Norr Mälarstrand efter 35 km och pussade fru och barn (det gäller att prioritera :).

Marathonträningen i år
Min träning består enbart av pendling till och från jobbet. Oftast på cykel, ibland löpning. 14 km enkel väg och det blir oftast mellan fyra eller 10 vändor per vecka (alla pass här). Det är tidseffektivt sätt att träna och utan det skulle jag få svårt att hinna med ett enda pass i veckan (av prioriteringsskäl). Sista veckan sprang jag 14 km på måndagen, cyklade onsdag och fredag.

Uppladdning i vår och inför
Jag äter bara “vanlig” mat men mycket och oftast vegetariskt men inte alltid. Samma meny sista veckan och lite extra men inga tillskott, kolhydratsuppladdningar eller specialgrejer. Till frukost på lördagen åt jag tre ägg, två smörgåsar, en avokado och en kopp kaffe vid åtta-halvnio, sen inget mer förutom lite vatten före starten.

Material och utrustning
Jag är tydligen inte mycket för material för jag sprang i exakt samma kläder som mina två tidigare stockholms-maror. De höll ihop fortfarande och gjorde bra ifrån sig senast. Däremot har jag bytt skor. I år sprang jag i Vivobarefoot Evo II, zero drop 4mm sula (så kallade barfotaskor). Så här i jämförelse tycker jag om Neo mer (mer plats för tårna) men mitt par har blivit helt utslitna. Nu drog jag på mig en blånagel på varje fot. Någonstans på Torsgatan kom en löpare upp bredvid och sa “Eyy kör du såna där helt odämpade skor, de ser grymt tunna ut?! Måste göra ont?!”. Vi pratade lite och jag tipsade honom att pröva och om han byter nu direkt efter maran kan han nog köra i likadana nästa års lopp. Vet inte om han tog mig på orden, men alla andra löpare jag såg hade “vanliga dämpade” skor. Så här såg det ut från trottoarkanten där jag satt före start.
cb130602-225630-2

Min Garmin-klocka sålde jag för något år sedan för jag hade helt gått över till att mäta med telefonen. Tyvärr höll inte batteriet. Efter 24 km blev jag varnad att det bara var 20% batteri kvar så då släckte jag skärmen, tydligen höll batteriet 40 km totalt. Till nästa år ska jag ta bort koden så kan jag släcka skärmen då och då och spara batteri. Nu var det maximalt ansträngande för telefonen eftersom den samtidigt live skickade positionen till Runkeeper vilket också är lite onödigt men skulle det göra lättare för mina åskådare att följa mig. Som backup hade det varit schysst men en vanlig enkel armbandsklocka.

Själva loppet då?
Före start träffade jag Jonas och Anders Rehn. Vi sprang tillsammans första sex kilometrarna sen drog Anders iväg och efter 10 km tappade Jonas på mig och försvann bakåt i fältet. Jag siktade på 3.15 som sagt och efter 7-8 kilometer låg jag före 3.15-farthållaren och det kändes som ett bra tempo. Jag hade mitt viktigaste delmål som Djurgårdsbron andra varvet. Då har man sprungit ungefär 28-29 kilometer. Det känns som det målet låg lite för långt bort: exakt efter att jag passerat hälften ute på Gärdet så kände jag hur energin började ta slut. En riktig svacka drabbades jag av och Gärdet och Djurgården runt blev en plåga. Där märkte jag också av den dåliga spiral det blir när man tappar energi och därmed tappar steget (och börjar ta långa, oekonomiska löpsteg) vilket leder till ännu mindre energi. Fick fokusera på korta snabba steg och på så vis ladda eller känna hur energin kom tillbaka. Väl på Strandvägen igen var jag trött men blev piggare av publik. Där någonstans började jag dricka rejält också, minst en mugg vid varje kontroll och oftast stannade jag och promenerade några steg för att få ner det.

Därefter: Norrmalmstorg – jobbigt. Gamla stan – inte så jobbig. Södermälarstrand – jobbigt. Västerbron – inte så jobbig. Förbi Rålambshovsparken på södra sidan: jobbigt – jag märkte att hela 3.15-gruppen kom flåsandes ikapp och jag kände att det där tempot kommer jag inte orka hänga med på. Efter vätskekontrollen vid Rålis låg jag 50 meter efter farthållaren och några hundra meter bort stod familjen och hejade så där stannade jag till kort för att säga hej. Gråtfärdig kände jag mig: öm, trött och dåligt motiverad. Dock försökte jag hänga 3.15-gruppen i sikte iallafall och det gjorde jag, åtminstone bort till Torsgatan en bit upp. Vid Vasaparken kände jag att nu jäklar ska jag ta mig i mål iallafall. Tog två druvsockerbitar vid kontrollen i slutet på Torsgatan som dammade igen munnen totalt. Sprang med vitt damm i munnen och munnen helt öppen för att inte kvävas. Vid slutet av Vasaparken låg en till vätskekontroll där jag kunde skölja ner resterna. Skön känsla att kunna andas igen. Efter Sveavägen är det inte långt kvar, jag räknade ned gatorna mentalt: Odengatan, Birger Jarlsgatan, Karlavägen, Sturegatan, Valhallavägen, mot Stadion, Stadion. Efter nästa korsning Birger Jarlsgatan, Karlavägen, Sturegatan, Valhallavägen, mot Stadion, Stadion. Osv, korsning efter korsning. Mitt på Karlavägen fick jag kramphugg i låret och kände att nu, nu är gränsen nära så jag saktade ner lite för att inte tvinga stanna helt. På Sturegatan tänkte jag på senast jag sprang där, då stod pappa utposterad där och hejade och vi fick fin ögonkontakt. Ett starkt minne som kom över mig i år eftersom han dog i augusti förra året. Det hjälpte mig upp på Sturegatan och vidare mot Stadion där det blev lite trängsel in på banan. Jag sneglade över planen när jag kommit tillräckligt långt in och såg att “jäklaskit!!! jag kommer inte hinna under 3.15!!”. Jag hade ungefär 40 sekunder till godo på starttiden men klockan hade passerat 3.15 och kurvan är längre än man tror. Mål! Tittade efter TV4-kameran som jag visste skulle spela in alla som går i mål men hittade den inte (men det stod där, en bit in i människohögen, här syns jag 17 sekunder in i klippet).

Kände mig obehaglig till mods efter någon minut i mål. Svimfärdig mer eller mindre. Träffade Anders som hamnat på 3.08 och såg redan pigg och återhämtad ut. Jag lutade mig mot räcket, satte mig ner, ställde mig upp och vacklade runt och kände mig något piggare efter ett tag. Gick ner mot Östermalms IP, pratade tyska med en tysk och stapplade ner för trapporna mot IP – en komisk scen att se slitna löpare så förbrukade och långsamma i trapporna. Drack en halvliter vatten, åt en banan, drack en öl, bytte om, drack en halvliter alkoholfri öl, åt en korv och åkte hem. Trött och nöjd.

Dagen efter
Inga allvarliga skador förutom de slitna benen, dock två blå naglar, ett lätt skavsår på baksidan av armen (mot linnekanten?) och på insidan höger ben vad och knä (tror jag kom emot med vänster fot när jag hade dåligt med energi och vägen var ojämn).

Tack funktionärer, aktiva och alla runt omkring. Fin insats!

Nu ser jag fram emot triathlon (min första) i Stockholm efter sommaren, sen Berlin Marathon i slutet på september.