05
May 14

Löpare-stafett

Ok, trots den kedjebrevsliknande känslan av att få något som man ska passa vidare kan jag inte låta bli när jag läser blogginlägget av Fredrik Davidsson (via Jonas Larsson, via Charlotte Karlsson, via Petra Månström via …).

1. Vilken typ av löpare är du?
Pendlare! Och det är en prioriteringsfråga: jag springer gärna men det är mycket annat jag också vill hinna med. Därför ser jag till att använda de fjorton kilometer jag har mellan jobbet och hemmet till träning. Det vanligast är att jag cyklar men 1-2 gånger i veckan springer jag antingen hela eller en del av sträckan. När jag springer en del av sträckan har jag cykeln med mig och knuffar den bredvid i sadeln. Det är enklare än man tror och det gör att jag slipper ha 14 km som “basbelopp” (inspirationen fick jag av en annan spring/cykel-pendlare jag ofta möter på morgonen in mot stan).

2. Hur länge har du löpt?
Första loppet var Midnattsloppet (10 km) tidigt nittio-tal så sedan dess har jag nog sprungit mer eller mindre regelbundet.

3. Hur mycket löper du per vecka?
En till två gånger per vecka. I sällsynta fall tre gånger.

4. Vilket är ditt “feelgood” tempo?
Jag gillar känslan av fart och flyt. Eftersom jag oftast är på väg till- eller från något har jag ofta bråttom. Runt 4.40 min/km brukar jag hamna på när jag är i form.

5. Vad måste du ha med dig på ett pass?
Mobilen med Runkeeper eller Strava.

6. Varför springer du?
För att det känns bra. Tänker bättre, mår bättre.

7. Har du någon gång ljugit för att få springa?
Nej, men kompromissar, tids-optimistar och kommer för sent ibland.

8. Hur ofta köper du löparskor?
Sällan, bara när det behövs. Av misstag resulterade senaste inköpet i tre par likadan skor så nu kommer jag använda Vivo Barefoot Stealth ett tag framöver.

9. Var/hur handlar du din löputrustning?
Handlar väldigt sällan. Senaste tre sakerna var skor på Wiggle, en vattentät Casio-klocka på Watchshop och ett par nya shorts på Houdini (de tidigare shortsen var över tio år gamla).

10. Dygnets bästa springtid?
Spelar ingen roll, men jag uppskattar verkligen de gånger jag bara kör ett pass utan att pendla. Det är egentligen bara under semestrar och lov jag sticker ut så.

11. Hur ofta tävlar du?
En-två gånger om året. Marathon oftast, har sprungit ett 10-km lopp för två år sen och en halvmara för fem-sex år sedan.

12. Vilken är favoritdistansen?
En och en halv mil är skönt. Gärna skog och kuperat men det blir inte många såna pass om året. Det vanligaste är parkvägar och trottoarer med övergångsställen, korsningar osv.

13. Har du ett mantra som du rabblar i huvudet när du blir trött?
“Kortare steg, högre kadens, rak hållning!”

14. Springer du helst i grupp eller ensam?
Har aldrig sprungit i grupp. En av fördelarna med löpning är att jag inte behöver planera.

15. Hur återställer du dig efter ett långpass?
Mycket vatten och något att äta.

16. Vilken snabbhetsträning föredrar du?
Har aldrig sprungit intervaller så då säger jag fartlek: “Järnet till stolpen där borta!”, “Hög fart uppför backen sen lugnt!”, “Under bron får jag sänka tempot!” och så vidare.

17. Vilket lopp drömmer du om att springa?
Det maraton där jag springer under drömgränsen tre timmar. Men då krävs bättre träning än endast regelbunden pendling.

18. Vilken kändis skulle du helst vilja springa med?
Emelie Forsberg som jag lyssnade på i Maratonpodden och Rune Larsson. Annars hoppas jag Fredrik Davidsson och jag kan springa en maraton utanför tävlan någon gång.

19. Vilka tre till fem löp- eller träningsbloggare utmanar du att fylla i den här listan?
Peter Lind – som under de åren jag känt honom gått från att inte springa alls, till att börja springa och skada sig till att springa Lidingö Ultra 50 km – en fantastisk utveckling. Catarina Smedshammar som gör att min hjärna nuförtiden förknippar franska rödviner med ET (tror dock ingen av dem har blogg). Och Björn Hedensjö – förste svensk att springa maraton över Bajkal-sjön och oftast ett annorlunda lopp planerat i kalendern.


05
Nov 13

Surdegskartan – år fyra

För några veckor sedan satt jag på Valhallabageriet med Anders, VD på Bageriprodukter och pratade om Surdegskartan.

Det började med att jag sett deras namn på några brödpåsar och jag tänkte att sajten det här året skulle behöva en samarbetspartner. Sajten rullar runt på ungefär hundra besök per dag och fyller sitt syfte med att hjälpa folk hitta bagerier. Förutom lite underhåll är den största insatsen att jag varje år skickat ut brev och klistermärken till bagerierna för att berätta om sajten. Min insats har bestått av tid och pengar.

På grund av sajtens syfte kan jag inte se att bagerierna själva ska skulle tjäna mycket på att annonsera, men om man följer pengarna kunde jag tänka mig att någon som vill lyfta bageribranschen och bröd-ätandet skulle kunna. Alltså en leverantör till branschen till exempel. Genom att göra det enklare för människor att hitta bagerier köper fler människor bröd vilket ger fler leveranser till grossisten. Det finns säkert någon marknadsföringsterm för konceptet.

Anders fattade direkt i alla fall och därmed har Surdegskartan sin första annonsör/sponsor/partner. “Bara det inte tar över” var hans enda önskan när jag visade lite förslag. Förutom att vi på Valhallabageriet kom överens om upplägget blev det en timmes samtal om bagare, bagerier och branschen som var mycket intressant för mig som är nyfiken men står helt utanför. Till det provsmakade vi flera olika saker ur Valhallabageriets sortiment.

Nu är breven skickade, till min hjälp hade jag två döttrar som njöt av att klistra på frimärken. Enda tråkiga var att det “bara” var 220 kuvert (“Finns det inget mer, det är redan slut”).

Nästa vända blir Q1 2014.


07
Oct 13

Marathon i Berlin 2013

Min plan tidigare i år var att jag skulle göra min femte och snabbaste marathon i Berlin hösten 2013, men en usel uppladdning satte stopp för det. Det började med att jag drog på mig något halsvirus och för säkerhets skull fick jag i samma veva en inflammation i foten (troligtvis i “senfickan”) för att jag promenerade runt i några sällan använda kängor i två dagar. Känslig man är… Det ledde i alla fall till att jag de sista fyra veckorna före loppet inte sprang alls och inte heller cyklade de sista tre veckorna. Med de förberedelserna är jag trots allt nöjd med 3.18.48.

Jag åkte ner tillsammans med mamma fredag 27 september. Tanken var att starta tillsammans med ingifta kusinen Michael – en tanke som föddes sent på natten på min systers bröllopsfest för 18 månader sen: “Ja, vi springer Berlin Marathon tillsammans, det blir kul!”. En långsegling kom i vägen för Michael men vi träffades i alla fall i Berlin och han och Fiona var fantastiska supporters på plats i Berlin där vi mötte upp lördag morgon.

Väl i Berlin så provade jag springa för första gången sedan foten skadades. Jag hade behandlat den i två veckor med voltaren, ipren och vila och under fredagen sprang jag 6-7 km väldigt lugnt och utan någon som helst känning. Skönt, då skulle den nog hålla i alla fall. Det blev en kombinerad löptur och hämta-ut-nummerlappen-transport så målet var Tempelhof Flughafen: en gammal flygplats i södra Berlin där det var nummerlappsutdelning och stor löparmässa. Och det var stort: mycket folk och många montrar. Jag shoppade ingenting men tittade runt. Som vanligt: mycket reklam för avancerade skor och mycket neon.

Före detta flygplatsFlygplatsen Tempelhof inifrån.

Nummerlappsutdelning var det lång kö till men själva processen gick fort: jag visade upp startbeviset som jag hade i Passbook (iphone-app), fick bekräfta personuppgifter och visa legitimation, sen printade de ut nummerlapp och gav mig chipet. Före jag lämnade utlämningsområdet fick jag ett blått armband som bekräftade att jag var jag och att jag hämtat ut nummerlappen. Fick inte tas av förrän start.

Nummerlappsutdelning
Nummerlappsutdelningen (eller rättare sagt kön till..).

Lördag tog jag också en kort löptur: då till Mitte där jag med kort varsel lyckats ordna en träff med exkollegan Paula. Ungefär tre kilometers löpning (där jag också mötte inlinesmarathon-loppet) till Starbucks, möta upp Paula och sen promenad till Lafayette för vatten och champagne och 45 minuters redogörelse för senaste två åren ur våra liv. Sen springa till hotellet igen, duscha och ut på stan för middag.

cb131007-092123-9Brandenburger Tor kvällstid. Mäktig i mörkret.

Söndag morgon: klev upp vid sextiden för att äta frukost och checka ut (= ställa in väskorna i mammas hotellrum). I receptionen hade hotellet ställt upp en kål med bananer och brustabletter med salt/vätskeersättning. Omtänksamt! Åt ägg, omelett, en smörgås, yoghurt och en espresso. Åt ganska mycket men inte till bristningsgränsen. 7.15 mötte jag Fiona och Michael och vi promenerade iväg till starten vid Brandenburger Tor. Tog ungefär en halvtimme och på vägen höll redan funktionärer på med staket och vätskekontroller. Vinkade av dem vid tävlingsområdet och vi stämde av att de skulle stå vid 18 och 36 km och mamma vid 28 km och att vi sen skulle ses i mål.

cb131007-092140-1Tidig morgon utanför startområdet. Reichstag i bakgrunden med glaskupolen ovanpå.

Det var en kall och fin morgon. De flesta löpare som tagit av sig överdragskläderna hade på sig en gul plastsäck för att hålla värmen. Jag lämnade in mina kläder men alla gula plastsäckar var slut. Blev till att småhuttra i 45 minuter. Jag småjoggade och ställde mig på de platser där solen sken igenom trädkronorna innan jag drog mig mot startfållorna. Berlin är Berlin och gatorna är enormt stora. Startområdet var på Straße des 17 Juli och den är också mycket bred. Det blev lite varmare när man stod packad(!) så den kalla luften störde inte. Den fina morgonen skvallrade om att det skulle bli bra löpväder under dagen iaf. Sista minuten-tipsen från speakern var att “ställ inte upp om du känner dig sjuk, ta det lugnt i starten och spurta inte på slutet”. Som tur var kunde jag med helt rent samvete säga att jag kände mig frisk i halsen. Däremot tänkte jag spurta om jag kom så långt (med tanke på de dåliga förberedelserna). Mannen som höll i startpistolen var Haile Gebreselassie så det blev lite extra festligt att springa förbi startlinjen. Från där jag stod (startgrupp E) tog det nästan fyra minuter från startskottet tills jag passerade startlinjen men då kunde jag springa över och sen var det ganska trångt men i alla fall löpning hela vägen. Överallt folk och ett skönt drag.

Första kilometrarna var ganska bekväma och en bekräftelse på att Berlin = platt. Jag höll ganska jämn takt med fältet. Efter sju-åtta kilometrar började jag hålla utkik efter stora korsningar. Till skillnad från Stockholm (som jag har bra koll på) eller New York (som jag har lite koll på) så är jag helt förlorad i stora delar av Berlin. Det innebar att där Paula skulle stå “vänster sida efter ungefär en mil efter andra stora korsningen” var en ganska vag beskrivning för att lyckas träffa någon under ett lopp. Men ändå, helt plötsligt efter ungefär 10 km så står hon ändå där och hejar. Kul – stort tack för det (bildbeviset här)! Gav extra energi och gjorde att första 15 kilometrarna kändes ganska enkla.

Där någonstans mötte jag någon från Huddinge AIS och eftersom både Jonas Rehn och hans bror springer där visade det sig att vi hade gemensamma bekanta. Jag låg på ungefär 4.35-tempo (enligt manuell huvudräkning och tidtagning från min Casio-klocka) vilket borde vara runt 3.15-tid och yppade “om det känns så här hela vägen är det lätt under 3.15″ till mannen från Huddinge. För det kändes bra: lätta steg, bra fart, jag sprang snabbare än fältet och det var bara platt hela tiden.

Vid 18 km såg jag Michael till vänster och han vinkade och skrek “schau rechts” och där stod Fiona och tog kort. Jag såg henne men jag såg inte mamma som stod alldeles bredvid. Irriterande…

Precis som vid Stockholm Marathon i somras: när man passerar 21 km händer något. För min del börjar loppet då: kroppen börjar ge sig tillkänna, det kan börja ömma och delar av energin har förbrukats. Och så blev det här också. Jag kände mig piggare än halvvägs i Stockholm men ändå märkbart sliten. Som tur var var det fortfarande platt men irriterande nog började fältet springa fortare än mig. Det bidrog inte direkt till den där sköna känslan av att allt flyter utan tvärt om: här vare motigt! Jag inbillar mig att här hade det känts annorlunda om jag varit frisk inför loppet.

Hur som helst – det ska inte vara lätt. Vid 28 km såg jag ingen Fiona eller Michael. Det var ju inte som vi planerat: de skulle stå vid 28, mamma vid 18 och 36. Snopet, de måste ha ändrat sig under förmiddagen tänkte jag. Det var ändå hyfsat enkelt att se folk i publiken: breda gator och fältet var jämnglest vilket gjorde att man fick ganska bra vy om man var mitt i banan (efteråt fick jag reda på att det såg mig i alla fall, rättare sagt min rygg för det var med så liten marginal de hann fram). Apropå det: underlaget: det var asfalt hela vägen men ganska mycket skarvar, lagningar och nivåskillnader. Här och var räls till spårvagnar och ganska många refuger att se upp med.

Vid 35 km hade jag tryckt i mig minst en halv mugg vatten varje kontroll, en banan, lite energidryck och i handen höll jag en powerbar-gel som delats ut vid 30 km (som jag åt upp vid 37 km). Energinivån vacklade och jag kände mig långsammare än väntat. Eftersom jag hela tiden huvudräknade km-tider och tempo insåg jag att 3.15 skulle bli svårt och orden jag yttrade till Huddinge-löparen kändes naiva i det här skedet.

Vid 36 km ser jag i alla fall mamma stå och heja på vänster sida. Klockrent – en supporter! samtidigt är det där någonstans riktiga nedräkningen börjar. Ungefär sex kilometer kvar eller i tid: runt en halvtimmas löpning.

>36 kmVid 36 km, mamma bakom kameran.

Vid Kurfursten Damm är jag ganska säker på att speakern skrek ut något om att “hier komt Per, Go Per” men om det verkligen var så eller inte får jag aldrig reda på. Den sträckan var det i alla fall väldigt mycket publik och väldigt mycket BMW-reklam.

Lite andra allmänna spaningar utmed loppet:

- Många svenskar (även om några svenskar i publiken jag sprang förbi skrek “Fyyy faaaaan vad det är många danskar här och springer!!!”).
- Nästa gång ska jag sätta på en svensk flagga på mina löparkläder (för övrigt samma kläder jag haft på alla mina lopp…..)-
- Tejp! Är det en trend jag missat eller nåt? Många löpare hade stödtejp. Har tejp blivit folkligt? Röd, orange, blå, svart, brun. Överallt vader, knän och lår tejpade.
- Många band och framförallt oljefatsorkestrar eller trumband spelade utmed banan. Är du ett up- and coming coverband borde såna här event vara fantastiskt: spela hur du vill, löparna kommer älska det ändå och ingen publik (förutom publiken runt omkring) kommer lyssna mer än 15 sekunder så du kan spela samma låt i fem timmar.
- Väldigt få ut- eller uppklädda löpare. Var till och med fler i Stockholm (och de är inte många där).
- Samma löpteknisk iakttagelse som i Stockholm: fokusera mer på korta lätta steg för att ladda energi, stora tunga trötta steg sliter mycket (men det kommer inte av sig självt).
- Skönt att springa low tech med endast tidtagning. Annorlunda att förlita sig på känslan och huvudräkning istället för apparatur för att se exakt hur fort man springer och har sprungit.

Det var tätare med vätskekontroller och jag åt en banan någonstans och jag fortsatte dricka. Till skillnad från i Stockholm så sprang jag och drack samtidigt så där sparade jag några sekunder. Vid 38-39 km kände jag igen mig lite men som vanligt är det längre kvar än man tror. Banan gick alldeles förbi hotellet där vi bodde så det är ett härligt moraltest att springa förbi där man bor trots att det enda man vill är att sluta springa och gå och lägga
sig….

Vid runt 40 km var det en till vätskekontroll men där tänkte jag att nu får det räcka med vatten, dricka får jag göra i mål. Det var några 90-graders svängar mot slutet och jag hade siktet inställt på två personer: en kille runt 50 som var ordentligt hjulbent och som jag redan vid 20-22 km trodde skulle packa ihop och en kille som var från topp till tå klädd i 2XU-kompressionskläder med keps, solglasögon och lurar. Driven av att springa om åtminstone de två gjorde att jag mäktade med ett litet ryck sista kilometrarna före jag kom upp på Unter den Linden och kunde skymta Brandenburger Tor. Målområdet hade jag redan gått förbi dagen innan så jag visste att målet var strax bakom även om “strax bakom” inte är samma sak en sen fredagskväll som efter 41.5 km (läs: alltså relativt långt kvar även efter passagen genom Brandenburger Tor). Jag positionerade mig för att springa igenom i öppningen i mitten för att få rätt känsla och för att det var en del av målbilden där jag kunde se mig själv springa igenom. Precis efter passagen stannar killen framför mig, sträcker upp armarna i luften och ropar “Jaaaaaa!!!!” i en härlig övertygelse om att han gått i mål. Publiken manade på honom och han hade på riktigt missförstått att målet var ytterligare några hundra meter bort. Öka! Efter öppningen var det många läktare och mycket publik vilket skapade en härlig inramning till mållinjen.

Min klocka stannade på 3.18.55 och officiella tidtagningen visade 3.18.48. Bra tid, även om jag borde förbättrat mig med lika mycket som jag nu försämrade mig (gentemot stockholm, +3.41) med rätt förutsättningar.

cb131007-092320-6Oteknisk klocka som gör jobbet som tidtagarur.

Lite på rutin drog jag upp och bak foten för att sträcka ut framsidan av låret men sånt kan man inte göra ostraffat efter 42 km. Det krampade till direkt på baksida lår så jag vacklade runt istället med promenad istället för stretching inne bakom målområdet. Det stod, satt och låg lyckliga löpare överallt och vi vallades runt till medalj, plasttäcke, goodie bag och klädombytet.

cb131007-093155-2Efter en halv öl.

Skönt väder och skön stämning. Det bjöds på alkoholfri öl och jag tog mitt glas och ställde mig på en gräsplätt och bytte om före jag vacklade iväg mot återträff-platsen framför Reichstag.

cb131007-092341-5Jag och mamma (och den svenska flagga som Fiona och Michael använde när de hejade.

Efter snack och fotografering gick vi (vacklade jag) till tunnelbanan, åkte till hotellet, duschade, bytte om och tog tunnelbanan tillbaka till Brandenburger Tor för att äta lunch. Där kom fortfarande löpare in på upploppet och även om jag var trött när jag var på exakt samma ställe så var de här personerna betydligt mer slitna och kämpade tappert på. Vi hejade på några och gick sen på en bistro och jag åt råbiff och drack öl. När vi kom ut igen långt senare åkte sopbilarna förbi och tog bort de sista spåren av marathon-loppet.

Mamma och jag vinkade auf wiedersehen till Fiona och Michael och åkte till hotellet där jag hämtade väskan för att sen åka till Stockholm via Köpenhamn för att sen strax efter ett-tiden på natten sjunka ner i sängen hemma.

Här finns de officiella bilderna från tävlingen.

För övrigt: upptäck Berlin! Stor och historisk stad men mycket att se. Vi hann bland annat med: Reichstag Kuppel (fantastisk byggnad), Alexanderplatz, Brandenburger Tor, Checkpoint Charlie, Hackescher Markt. Överallt historia och kultur.


11
Sep 13

Min första men förhoppningsvis inte sista triathlon #trytriathlon

Förberedelserna inför mitt första triathlon kunde börjat bättre. Mycket bättre. Samma cykel jag tänkte använda på söndagen använde jag som vanligt när jag cyklade till jobbet på måndag morgon. Då märkte jag att det rasslade lite konstigt om kedjan då och då. Speciellt när jag tog i vid start eller uppförsbackar.

Måndag eftermiddag hem blev det ännu värre, tisdag olidligt.

Pga missförstånd och tidsbrist hade jag fortfarande – fredag kväll – en cykel som inte fungerade. På chans satte jag cykeln på dragkroken på bilen och åkte lördag morgon till Pedalogerna. Jag frågade inte ens vad de kostade utan bara hoppades att det skulle hinna laga. De var hur som helst kolugna “javisst, det fixar vi, inga problem, vi får se vad som måste bytas” och så vidare. Däremot konstaterades att kassett, kedja och säkert lite annat var rejält slitet. Och det är inte konstigt: jag har kört året runt i många år och det enda som servats ordentligt är bromsklossar, wire och nya hjul. Det blir ändring på det nu, nu ska jag ta bättre hand om hojen, lovar. För 1300 kr (nästan tusenlappen billigare än vad en annan cykelaffär ville ha) hämtade jag ut en felfri cykel lördag eftermiddag klockan 14.30.

Annars kändes allt bra. Jag var frisk, hade hållit igång lite under sommaren och kört tre stycken simpass (totalt, inte i veckan). All statistik finns på Runkeeper som vanligt.

Söndag morgon vid sjutiden cyklade jag bort mot Kungsklippan för att möta upp Peter Frey och hämta väskan jag lämnade där dagen innan. Vilken känsla att cykla på en hel cykel och utan stänkskärmar och tungt lås. Fint väder, ingen trafik och fågelkvitter. En sån här dag MÅSTE allt bara stämma.

Vi var tidigt i startområdet Peter och jag. Perfekt tajming för att snabbt gå igenom cykelkontrollen (bromsar) och välja plats i växlingsområdet. Och jag tror knappast det rådde någon tvekan om att vi var amatörer då vi varken visste vilken plats vi skulle välja (fritt fram att välja ur rätt startgrupp) eller hur man skulle hänga upp cykeln (med styret mot sig). Sen gick vi och tittade på starten där första startgrupperna redan var på väg.

9.10 gick starten för 1500 meter simning och vi hoppade i vattnet 5-10 minuter före dess. Jag – som tränade simning tills jag var 16 år och därmed tänkte att jag iallafall kan crawla hela vägen (och dessutom med tre simpass i ryggen) lade mig strax höger om mitten. På mig hade jag en 15 år gammal windsurfvåtdräkt. Förstärkta knän och armbågar, avsedd för windsurfing i kallt vatten. Därför både tjockare än “riktiga” simvåtdräkter och framförallt utrustad med en högre krage – något som skapade två djupa skavsår i nacken. Men simningen gick bra. Det var varmt i vattnet, vindstilla och utan vågor och ganska klart vatten. Lite trängsel i början men sen en dryg halvtimmes crawlande. Några gånger kom en stark smak av olja i vattnet och på tillbakavägen efter rundningen blev det lite guppigare, troligtvis för att de små vågor som fanns studsade ut från kajen och förstärktes.

Lite grumlig i balansen klev jag upp på bryggan utanför stadshuset utan att veta hur det hade gått men ändå med en känsla av att jag borde vara bland den första tredjedelen i startgruppen. Det gick fort att byta om men jag drog på mig iphone, knappade in koden, startade runkeeper, startade tidtagningen osv. Inte optimalt men jag hade ingen klocka och ville logga hur jag cyklade. Sen tog jag cykelskorna i handen och sprang iväg ut mot cykelbanan. Utan skor sprang jag om flera som sprang i skor och det var ungefär 300 meters löpning så det lönades sig. Väl ute drog jag snabbt på mig skorna och klev upp och cyklade i väg. De riktigt rutinerade satte fast skorna på tramporna och knäppte skorna i farten, där är jag inte ännu.

Det var kul att cykla och rådet jag fått innan var att “bomba på” i utförsbackarna och det försökte jag göra men van av pendlingen försökte jag också dra på lite uppför. Det tog jag många placeringar på men jag vet inte om det var bra sett till totalen. Banan var bra med mycket platt, några kurviga partier och några rejält backiga (Västerbron). Tre varv runt Riddarfjärden. Jag tog lite placeringar och förlorade lite placeringar. Eftersom alla körde samma bana men olika starttider var det omöjligt att veta hur det gick. Jag var den enda som hade barnstolsfäste på cykeln men jag såg fler med rakt styre och några med grovt mönstrade mountainbikedäck. De riktigt snabba hade tempo- eller triathloncyklar och man kunde höra de väsande ljudet från hjulen några sekunder före de blåste om. Cykling var min sämsta gren, blir till att jobba mer till nästa år. Och mer till nästa år: större vattenflaska. Nu använde jag dotterns halvlitersflaska och den tog slut fort och på tredje varvet (av tre) hade jag inget att dricka längre.

Sista varvet höll man till höger och körde fram till växlingsområdet igen. Strax före jag kom fram lossade jag skorna och drog ut fötterna (och lät skorna sitta kvar på pedalerna). Dags att börja springa!

Det var faktiskt första gången någonsin jag sprang efter så lång och hård cykling (40 km). Men med cykeln i hand, lite trängsel och lite allmän förvirring blev det ganska lugnt vid växlingen och det gällde att hitta fram till samma ställe där jag hade väskan. Den lilla löpturen funkade ganska bra för att mjuka upp benen och förbereda för vad som komma skulle: 10 km löpning. Medan jag joggade fram med cykeln i hand började jag mecka med Runkeeper för att spara undan cyklingen och sätta igång loggningen av löpningen. Igen – väldigt onödigt egentligen men det viktiga var inte en bra tid utan en lyckad premiär.

Cykeln på plats, av med hjälmen, på med löpskorna och på med telefonen på armfästet. Sen börja springa ut! 10 km löpning börjar nu!

Löpningen kändes klart bättre än jag räknat med och jag tog det lugnt 4-500 meter men började sen öka farten. Banan gick förbi Stadshuset sen runt tre varv i gamla stan. En del av löpbanan hade man dessutom sett från cykelbanan så jag visste hur den skulle passera iallafall. Efter några kilometer kom man uppför Slottsbacken och där var det tydligt skyltat “Om du kör olympiskt ska du gå i mål fjärde gången du ser den här skylten”. “Perfekt, nu kör vi” tänkte jag!

Utmed hela cyklingen hade jag haft utkik efter mamma som lovat att hon skulle heja på mig. Utan att veta hur banan såg ut föreslog jag cyklingsvändningen vid Norr Mälarstrand men där hade jag inte sett henne. Inte heller någon annanstans utmed banan. Men plötsligt – i Slottsbacken – ser jag att där står hon ju! Jag ser henne samtidigt som jag springer förbi och skriker “mamma……MAmma……MAMMMMAAAAAAA!!!!” men ingen reaktion. Skit också, för mycket ljud… Men så här: om någon kommer och hejar på mig på ett lopp då ska denne få uppmärksamhet, så är det bara. Alltså vänder jag om. Trots att jag passerat framåt 7-8 meter stannar jag och vänder tillbaka och springer fram. “Hej hej, kram kram, tack för att du hejar” och sen vidare.

Sen var det bara springa ett varv. Lite före vätskekontrollen kände jag igen mig… sådär, det borde vara första varvet, två till… På löpningen tog jag placeringar. För varje som sprang om mig sprang jag om 25. Ganska jobbig bana dock, lömska uppförsbackar, tvära vändningar och kullersten. Men som jag brukar tänka: det som är jobbigt för mig är lika jobbigt för de andra. Varje gång jag passerade vätskekontrollen stannade jag och drack en mugg. Tyvärr, jag måste träna på det. Med bättre vätska under cyklingen hade jag kunnat springa bättre men pga värmen och ansträngningen tror jag att jag behövde dricka mycket. Sista varvet passerade jag utan att dricka något. Som under marathon försökte jag tänka på steget och att få ut energi av löpningen.

De dåliga tankarna kommer ofta när man blir trött och när jag blev trött började jag tänka på tidigare delar av loppet. En grej som malde i mig var att “shit, de har nog inte reggat min start”. Anledningen var att man oftast måste passera en startlinje eller liknande för att chippet ska registrera när man startar. I triathlon – där man startar i vattnet – visste jag inte hur man gjorde, men när vi skulle hoppa i vattnet var vi lite sena och lyfte på en avspärrning, klev direkt ut på bryggan och hoppade i. Ouch, tänk om vi därmed missade registreringen som troligtvis var i fållans mynning där man skulle passerat… Senare visade det sig att registreringen nog var efter där vi klivit in i fållan trots allt och att det inte var något problem med tidtagningen. Men ändå, typiskt den sortens tankar som dyker upp med tröttheten.

Jag hade ingen vidare koll på tid eller fart för det var svårt att kolla på klockan i trängseln och i solljuset men jag hoppades att det skulle vara närmre 4 än 5 minuter per kilometer. Så där lagom trött men fortfarande med ork fick jag äntligen komma uppför Slottsbacken och välja vänsterspåret och gå i mål. Känslan!! Piggare än efter marathon nu senast men ändå behagligt trött. Stod länge i målområdet och njöt av stunden. Såg tävlande som gick i mål efter mig och tävlande som på andra sidan avspärrningen fortfarande var ute på sina löprundor.

Tiden borde varit under 2.45 insåg jag men jag hade svårt att tro på det. Utan att veta var allt mellan 2.5 och 3 timmar ändå en drömtid för en premiär för mig.

Efter målfållan träffade jag mamma igen, pratade, kramades och fotograferades.

Sluttiden 2.37.48 fördelat enligt:

Simma 00:28:49
Övergång 1 00:04:42
Cykla 01:17:14
Övergång 2 00:03:42
Springa 00:43:23

eller ännu mer detaljerat:

Slutat simma 00:28:49 28:49
Börjat cykla 00:33:30 04:41
Slutat cykla 01:50:44 01:17:14
Börjat springa 01:54:25 03:41
Löpvarv 1 02:04:31 10:06
Löpvarv 2 02:15:35 11:04
Löpvarv 3 02:26:43 11:08
Mål 02:37:48 11:05

(simning: 1.5 km, cykling 40 km, löpning 10 km)

Till nästa år måste jag alltså växla (enkelt) och cykla betydligt snabbare (svårare). För det blir ett lopp nästa år också. Det här var kul och gav mersmak.

Lite att tänka på tills dess:
- häng cykeln så nära “bike out” som möjligt, åtminstone om “bike in” är åt samma håll
- Större vattenflaska
- snabbare byten.
- bestäm tydligare var min publik ska stå
- klocka – jag behöver verkligen en klocka
- serva cykeln i god tid före loppet

Här finns arrangörernas officiella bilder på mig från loppet.

Nu laddar jag för Berlin Marathon 29 september. Förkyld och med skadad fot går uppladdningen sådär. Den skadade foten troligtvis pga att jag chockade fötterna med att använda några kängor jag inte haft på länge och gick runt med mycket två dagar i sträck. Är det för att jag närmar mig de 40 som jag blivit så ömtålig..?


23
Jul 13

Spring bättre med “Runners Up”

Nu finns Runners Up i App Store!

Snygga ikonen

Det är en app som kan göra dig till bättre löpare (istället för joggare).

Så här gick tankarna:

När jag började testa löpning i barfotaskor fanns det hur mycket teoretiskt material som helst på nätet: artiklar, bilder och filmer.

Men jag hittade ingenting att ta med ut i spåret. Inga appar eller andra hjälpmedel.

Teori i all ära, jag saknade ett hjälpmedel som skulle göra det lite enklare att göra rätt när man väl var ute och sprang. Och det jag tyckte var bäst hjälp var klockan: för att hitta rätt takt (kadens = steg per minut) där 180 är optimalt blev det tre steg varje sekund. Enkelt att räkna, enkelt att mäta men tyvärr jobbigt att titta på klocka. En metronom som gör ett “tick” varje steg hade varit ett bättre hjälpmedel och några såna fanns det i App Store. Det hjälpte mig hitta det flytet som behövdes för att nå 180 steg/minut som i sin tur gav kort steglängd, framfotslandning och nyttjade kroppens elasticitet bättre.

Ihop med Herman Olsson (all utveckling) och Oskar Hennig Westöö (all design, grafik och ikon) gjordes en app. Herman känner jag sedan länge, Oskar hittade jag via en efterlysning på Twitter. Appen döptes till “Runners Up” och är en metronom utklädd till löparkläder som ska göra det enklare att komma igång och springa med barfotateknik.

Det finns en Facebook-sida också.

Det tog alltså ett år från idé och uppstart till släpp. Jäkligt lång tid…

I dagsläget är appen ett “spett” (mycket användbar till en (1) sak) men tankar finns på fler funktioner.

Förhoppningsvis hjälper den en och annan löpare ställa om från dämpade skor och felaktig teknik till rätt teknik och odämpade skor.


13
Jun 13

Utställning om Kristian

Ibland känns det som tillvaron snurrar på så fort att det är svårt att njuta av den. Allt händer samtidigt och utan tid att reflektera eller stanna upp går man från en sak till nästa till nästa. De senaste två åren finns det ingenting som lärt mig uppskatta livet så mycket som Kristian Gidlunds blogg om sitt liv med cancer.

Kristian arbetade för flera år sedan på det dagis där vi hade vår äldsta dotter. Under flera månader visste jag bara att han var en kille från Borlänge, sen visade det sig att han var trummis i Sugarplum Fairy och varvade turnéliv med arbete på förskola. Lustigt, för om det är något jag kopplade till Borlänge var det Mando Diao och Sugarplum Fairy men avståndet från en förskola på Kungsholmen till rockband var för långt att jag ens skulle försöka koppla. Efter ett år flyttade vi därifrån och Kristian slutade i samma veva. Det sista vi pratade om då (sommaren 2009) var att han skulle försöka sig på att skriva mer och läsa journalistik.

Hopp framåt knappt två år till en sen kväll våren 2011 när jag står hemma i hallen just före läggdags och kollar Twitter en sista gång. En tweet innehåller något om blogg, Kristian och cancer och jag följer länken och hamnar på “i kroppen min“. Den obehagliga känslan av att läsa ett av de första inläggen och sen göra kopplingen att det är “den” Kristian. Just den som vi lärde känna under ett år, som Ella kände sig trygg med och som blev en fast punkt på en annars stökig tillvaro på dagis.

Sedan dess har jag tillsammans med många andra följt bloggen och Kristians liv med sjukdomen. Hur den behandlades, försvann och kom tillbaka igen. Parallellt blev min pappa sjukare och sjukare av sin cancer som också var obotlig vilket gjorde att sjukdom var ständigt närvarande.

I kväll var vi på vernissage på utställningen med fotografier av Kristian av Emma Svensson (aka Rockfotoemma). Och det är omtumlande på så många sätt. Fina bilder, obehagliga bilder, starka bilder. Trots det, bilder av ett liv som fortfarande pågår (och att Kristian själv var där i kväll gav upplevelsen ytterligare dimension).

Utställningen pågår över helgen vid Telefonplan (SVT Kulturnyheterna har ett inslag om utställningen här, börjar ungefär 1.45 in) och kommer sen turnera runt.

Men är det någonting jag tar med mig från det Kristian gör och skriver så är det att försöka uppskatta livet mer. Självklara saker, enkla saker. Den sortens saker man inte ser förrän man tänker på det eller förrän man inte längre har det. Livet. Hälsan. Fint väder. Familj. Vänner. Intryck. Sådant som lätt glöms bort när mycket brus tar över intrycken och det som ropar mest och högst får mest uppmärksamhet.

Det ger mig högre livskvalitet, jag önskar det fanns något jag kunde göra för att ge Kristian samma sak.

Bloggen blev bok också, finns här.


04
Jun 13

Stilla och rörlig bild från #sthlm42k

Det är inte längre bara vi från TV4 som har rörliga bilder från marathon. Just kombinationen metadata (tidpunkter) och innehåll (video) kan kombineras och skapa unika filmer för alla löpare.

Sponsorn Asics har ordnat så att alla löpare filmats från 16 kameror utmed banan och klippen går att se i en följd här (eller välj en kamera och distans). Videon går att beställa som en nedladdningsbar HD-film för 17 Euro eller en DVD för 33 Euro.

Och det måste vara världens tråkigaste film – att se en kameratagning med 21.000 löpare som springer förbi, men kombinerat med tidpunkter och den exakta sekvensen där jag kan se mig själv förfalla km för km är betydelsefullt för mig. Av alla sekvenser är den 25 meter för mål nog min favorit, där ser löpningen lätt ut (att jämföra med sekvensen efter 25 km tagen ute på Djurgården).

Dessutom finns vanliga foton, det fanns 23 bilder på mig själv, här är en.

Unknown

“Everyone is a media outlet” som Clay Shirky sa..


02
Jun 13

Mitt #sthlm42k 2013

Mitt högt ställda mål för året var 3.15, 9.5 minuter snabbare än senast 2009. Nu blev sluttiden 3.15.07 och med det är jag väldigt nöjd. De sju sekunder utöver måltiden kan jag förklara med att jag stannade på Norr Mälarstrand efter 35 km och pussade fru och barn (det gäller att prioritera :) .

Marathonträningen i år
Min träning består enbart av pendling till och från jobbet. Oftast på cykel, ibland löpning. 14 km enkel väg och det blir oftast mellan fyra eller 10 vändor per vecka (alla pass här). Det är tidseffektivt sätt att träna och utan det skulle jag få svårt att hinna med ett enda pass i veckan (av prioriteringsskäl). Sista veckan sprang jag 14 km på måndagen, cyklade onsdag och fredag.

Uppladdning i vår och inför
Jag äter bara “vanlig” mat men mycket och oftast vegetariskt men inte alltid. Samma meny sista veckan och lite extra men inga tillskott, kolhydratsuppladdningar eller specialgrejer. Till frukost på lördagen åt jag tre ägg, två smörgåsar, en avokado och en kopp kaffe vid åtta-halvnio, sen inget mer förutom lite vatten före starten.

Material och utrustning
Jag är tydligen inte mycket för material för jag sprang i exakt samma kläder som mina två tidigare stockholms-maror. De höll ihop fortfarande och gjorde bra ifrån sig senast. Däremot har jag bytt skor. I år sprang jag i Vivobarefoot Evo II, zero drop 4mm sula (så kallade barfotaskor). Så här i jämförelse tycker jag om Neo mer (mer plats för tårna) men mitt par har blivit helt utslitna. Nu drog jag på mig en blånagel på varje fot. Någonstans på Torsgatan kom en löpare upp bredvid och sa “Eyy kör du såna där helt odämpade skor, de ser grymt tunna ut?! Måste göra ont?!”. Vi pratade lite och jag tipsade honom att pröva och om han byter nu direkt efter maran kan han nog köra i likadana nästa års lopp. Vet inte om han tog mig på orden, men alla andra löpare jag såg hade “vanliga dämpade” skor. Så här såg det ut från trottoarkanten där jag satt före start.
cb130602-225630-2

Min Garmin-klocka sålde jag för något år sedan för jag hade helt gått över till att mäta med telefonen. Tyvärr höll inte batteriet. Efter 24 km blev jag varnad att det bara var 20% batteri kvar så då släckte jag skärmen, tydligen höll batteriet 40 km totalt. Till nästa år ska jag ta bort koden så kan jag släcka skärmen då och då och spara batteri. Nu var det maximalt ansträngande för telefonen eftersom den samtidigt live skickade positionen till Runkeeper vilket också är lite onödigt men skulle det göra lättare för mina åskådare att följa mig. Som backup hade det varit schysst men en vanlig enkel armbandsklocka.

Själva loppet då?
Före start träffade jag Jonas och Anders Rehn. Vi sprang tillsammans första sex kilometrarna sen drog Anders iväg och efter 10 km tappade Jonas på mig och försvann bakåt i fältet. Jag siktade på 3.15 som sagt och efter 7-8 kilometer låg jag före 3.15-farthållaren och det kändes som ett bra tempo. Jag hade mitt viktigaste delmål som Djurgårdsbron andra varvet. Då har man sprungit ungefär 28-29 kilometer. Det känns som det målet låg lite för långt bort: exakt efter att jag passerat hälften ute på Gärdet så kände jag hur energin började ta slut. En riktig svacka drabbades jag av och Gärdet och Djurgården runt blev en plåga. Där märkte jag också av den dåliga spiral det blir när man tappar energi och därmed tappar steget (och börjar ta långa, oekonomiska löpsteg) vilket leder till ännu mindre energi. Fick fokusera på korta snabba steg och på så vis ladda eller känna hur energin kom tillbaka. Väl på Strandvägen igen var jag trött men blev piggare av publik. Där någonstans började jag dricka rejält också, minst en mugg vid varje kontroll och oftast stannade jag och promenerade några steg för att få ner det.

Därefter: Norrmalmstorg – jobbigt. Gamla stan – inte så jobbig. Södermälarstrand – jobbigt. Västerbron – inte så jobbig. Förbi Rålambshovsparken på södra sidan: jobbigt – jag märkte att hela 3.15-gruppen kom flåsandes ikapp och jag kände att det där tempot kommer jag inte orka hänga med på. Efter vätskekontrollen vid Rålis låg jag 50 meter efter farthållaren och några hundra meter bort stod familjen och hejade så där stannade jag till kort för att säga hej. Gråtfärdig kände jag mig: öm, trött och dåligt motiverad. Dock försökte jag hänga 3.15-gruppen i sikte iallafall och det gjorde jag, åtminstone bort till Torsgatan en bit upp. Vid Vasaparken kände jag att nu jäklar ska jag ta mig i mål iallafall. Tog två druvsockerbitar vid kontrollen i slutet på Torsgatan som dammade igen munnen totalt. Sprang med vitt damm i munnen och munnen helt öppen för att inte kvävas. Vid slutet av Vasaparken låg en till vätskekontroll där jag kunde skölja ner resterna. Skön känsla att kunna andas igen. Efter Sveavägen är det inte långt kvar, jag räknade ned gatorna mentalt: Odengatan, Birger Jarlsgatan, Karlavägen, Sturegatan, Valhallavägen, mot Stadion, Stadion. Efter nästa korsning Birger Jarlsgatan, Karlavägen, Sturegatan, Valhallavägen, mot Stadion, Stadion. Osv, korsning efter korsning. Mitt på Karlavägen fick jag kramphugg i låret och kände att nu, nu är gränsen nära så jag saktade ner lite för att inte tvinga stanna helt. På Sturegatan tänkte jag på senast jag sprang där, då stod pappa utposterad där och hejade och vi fick fin ögonkontakt. Ett starkt minne som kom över mig i år eftersom han dog i augusti förra året. Det hjälpte mig upp på Sturegatan och vidare mot Stadion där det blev lite trängsel in på banan. Jag sneglade över planen när jag kommit tillräckligt långt in och såg att “jäklaskit!!! jag kommer inte hinna under 3.15!!”. Jag hade ungefär 40 sekunder till godo på starttiden men klockan hade passerat 3.15 och kurvan är längre än man tror. Mål! Tittade efter TV4-kameran som jag visste skulle spela in alla som går i mål men hittade den inte (men det stod där, en bit in i människohögen, här syns jag 17 sekunder in i klippet).

Kände mig obehaglig till mods efter någon minut i mål. Svimfärdig mer eller mindre. Träffade Anders som hamnat på 3.08 och såg redan pigg och återhämtad ut. Jag lutade mig mot räcket, satte mig ner, ställde mig upp och vacklade runt och kände mig något piggare efter ett tag. Gick ner mot Östermalms IP, pratade tyska med en tysk och stapplade ner för trapporna mot IP – en komisk scen att se slitna löpare så förbrukade och långsamma i trapporna. Drack en halvliter vatten, åt en banan, drack en öl, bytte om, drack en halvliter alkoholfri öl, åt en korv och åkte hem. Trött och nöjd.

Dagen efter
Inga allvarliga skador förutom de slitna benen, dock två blå naglar, ett lätt skavsår på baksidan av armen (mot linnekanten?) och på insidan höger ben vad och knä (tror jag kom emot med vänster fot när jag hade dåligt med energi och vägen var ojämn).

Tack funktionärer, aktiva och alla runt omkring. Fin insats!

Nu ser jag fram emot triathlon (min första) i Stockholm efter sommaren, sen Berlin Marathon i slutet på september.


28
May 13

Barn är mjuka, bilar är hårda

Som förälder och medtrafikant (till fots, cykel och i bil) upplever jag biltrafiken som ganska skrämmande. Även om olyckor är sällsynta tycker jag bilar kör för fort och med för små marginaler, speciellt i områden där barn rör sig. Jag skulle vilja känna mig tryggare i närheten av bilar och speciellt när jag vet att barnen snart är tillräckligt stora för att jag måste våga släppa dem själva.

Fler föräldrar kände som jag så i Beckombergaskolan skapade vi en trafikgrupp som tagit initiativ till en trafikvecka i skolan, besök av polisen och en manifestation på en av de större trafikerade vägarna som många passerar. Så här såg det ut i lokaltidningen Mitt i Bromma:

cb130528-231040-4

Just den dagen var det förhoppningsvis många trafikanter som tänkte till lite extra.

Och ja, det är jag som tog fotot till artikeln.


27
May 13

Snart marathon

Ser fram emot 42 km löpning på lördag. Tredje gången i Stockholm och mitt fjärde marathon hittills om allt går bra. Siktar på att slå noteringen från förra gången då jag hamnade på 3.24 ungefär.

Upplägget skiljer sig åt mycket: då sprang jag 1-2 gånger i veckan på kvällar eller helger, nu cykelpendlar jag 14 km dagligen (i bästa fall 10 turer i veckan, i sämsta två) och det har jag gjort sedan början av februari. Senaste veckorna har jag sprungit en gång i veckan till eller från jobbet men i övrigt mest cykling.

En annan skillnad är att jag inte har samma skor längre och ändrat löpsteget lite.

Kommer skicka live-feed från Runkeeper så länge batterierna räcker så där kommer man kunna se hur jag ligger till. Ungefär 4-500 till finns reggade på Runkeepers Stockholm Marathon-sida och kommer logga sitt lopp (av ≈21.000 deltagare).