02
Jun 13

Mitt #sthlm42k 2013

Mitt högt ställda mål för året var 3.15, 9.5 minuter snabbare än senast 2009. Nu blev sluttiden 3.15.07 och med det är jag väldigt nöjd. De sju sekunder utöver måltiden kan jag förklara med att jag stannade på Norr Mälarstrand efter 35 km och pussade fru och barn (det gäller att prioritera :).

Marathonträningen i år
Min träning består enbart av pendling till och från jobbet. Oftast på cykel, ibland löpning. 14 km enkel väg och det blir oftast mellan fyra eller 10 vändor per vecka (alla pass här). Det är tidseffektivt sätt att träna och utan det skulle jag få svårt att hinna med ett enda pass i veckan (av prioriteringsskäl). Sista veckan sprang jag 14 km på måndagen, cyklade onsdag och fredag.

Uppladdning i vår och inför
Jag äter bara “vanlig” mat men mycket och oftast vegetariskt men inte alltid. Samma meny sista veckan och lite extra men inga tillskott, kolhydratsuppladdningar eller specialgrejer. Till frukost på lördagen åt jag tre ägg, två smörgåsar, en avokado och en kopp kaffe vid åtta-halvnio, sen inget mer förutom lite vatten före starten.

Material och utrustning
Jag är tydligen inte mycket för material för jag sprang i exakt samma kläder som mina två tidigare stockholms-maror. De höll ihop fortfarande och gjorde bra ifrån sig senast. Däremot har jag bytt skor. I år sprang jag i Vivobarefoot Evo II, zero drop 4mm sula (så kallade barfotaskor). Så här i jämförelse tycker jag om Neo mer (mer plats för tårna) men mitt par har blivit helt utslitna. Nu drog jag på mig en blånagel på varje fot. Någonstans på Torsgatan kom en löpare upp bredvid och sa “Eyy kör du såna där helt odämpade skor, de ser grymt tunna ut?! Måste göra ont?!”. Vi pratade lite och jag tipsade honom att pröva och om han byter nu direkt efter maran kan han nog köra i likadana nästa års lopp. Vet inte om han tog mig på orden, men alla andra löpare jag såg hade “vanliga dämpade” skor. Så här såg det ut från trottoarkanten där jag satt före start.
cb130602-225630-2

Min Garmin-klocka sålde jag för något år sedan för jag hade helt gått över till att mäta med telefonen. Tyvärr höll inte batteriet. Efter 24 km blev jag varnad att det bara var 20% batteri kvar så då släckte jag skärmen, tydligen höll batteriet 40 km totalt. Till nästa år ska jag ta bort koden så kan jag släcka skärmen då och då och spara batteri. Nu var det maximalt ansträngande för telefonen eftersom den samtidigt live skickade positionen till Runkeeper vilket också är lite onödigt men skulle det göra lättare för mina åskådare att följa mig. Som backup hade det varit schysst men en vanlig enkel armbandsklocka.

Själva loppet då?
Före start träffade jag Jonas och Anders Rehn. Vi sprang tillsammans första sex kilometrarna sen drog Anders iväg och efter 10 km tappade Jonas på mig och försvann bakåt i fältet. Jag siktade på 3.15 som sagt och efter 7-8 kilometer låg jag före 3.15-farthållaren och det kändes som ett bra tempo. Jag hade mitt viktigaste delmål som Djurgårdsbron andra varvet. Då har man sprungit ungefär 28-29 kilometer. Det känns som det målet låg lite för långt bort: exakt efter att jag passerat hälften ute på Gärdet så kände jag hur energin började ta slut. En riktig svacka drabbades jag av och Gärdet och Djurgården runt blev en plåga. Där märkte jag också av den dåliga spiral det blir när man tappar energi och därmed tappar steget (och börjar ta långa, oekonomiska löpsteg) vilket leder till ännu mindre energi. Fick fokusera på korta snabba steg och på så vis ladda eller känna hur energin kom tillbaka. Väl på Strandvägen igen var jag trött men blev piggare av publik. Där någonstans började jag dricka rejält också, minst en mugg vid varje kontroll och oftast stannade jag och promenerade några steg för att få ner det.

Därefter: Norrmalmstorg – jobbigt. Gamla stan – inte så jobbig. Södermälarstrand – jobbigt. Västerbron – inte så jobbig. Förbi Rålambshovsparken på södra sidan: jobbigt – jag märkte att hela 3.15-gruppen kom flåsandes ikapp och jag kände att det där tempot kommer jag inte orka hänga med på. Efter vätskekontrollen vid Rålis låg jag 50 meter efter farthållaren och några hundra meter bort stod familjen och hejade så där stannade jag till kort för att säga hej. Gråtfärdig kände jag mig: öm, trött och dåligt motiverad. Dock försökte jag hänga 3.15-gruppen i sikte iallafall och det gjorde jag, åtminstone bort till Torsgatan en bit upp. Vid Vasaparken kände jag att nu jäklar ska jag ta mig i mål iallafall. Tog två druvsockerbitar vid kontrollen i slutet på Torsgatan som dammade igen munnen totalt. Sprang med vitt damm i munnen och munnen helt öppen för att inte kvävas. Vid slutet av Vasaparken låg en till vätskekontroll där jag kunde skölja ner resterna. Skön känsla att kunna andas igen. Efter Sveavägen är det inte långt kvar, jag räknade ned gatorna mentalt: Odengatan, Birger Jarlsgatan, Karlavägen, Sturegatan, Valhallavägen, mot Stadion, Stadion. Efter nästa korsning Birger Jarlsgatan, Karlavägen, Sturegatan, Valhallavägen, mot Stadion, Stadion. Osv, korsning efter korsning. Mitt på Karlavägen fick jag kramphugg i låret och kände att nu, nu är gränsen nära så jag saktade ner lite för att inte tvinga stanna helt. På Sturegatan tänkte jag på senast jag sprang där, då stod pappa utposterad där och hejade och vi fick fin ögonkontakt. Ett starkt minne som kom över mig i år eftersom han dog i augusti förra året. Det hjälpte mig upp på Sturegatan och vidare mot Stadion där det blev lite trängsel in på banan. Jag sneglade över planen när jag kommit tillräckligt långt in och såg att “jäklaskit!!! jag kommer inte hinna under 3.15!!”. Jag hade ungefär 40 sekunder till godo på starttiden men klockan hade passerat 3.15 och kurvan är längre än man tror. Mål! Tittade efter TV4-kameran som jag visste skulle spela in alla som går i mål men hittade den inte (men det stod där, en bit in i människohögen, här syns jag 17 sekunder in i klippet).

Kände mig obehaglig till mods efter någon minut i mål. Svimfärdig mer eller mindre. Träffade Anders som hamnat på 3.08 och såg redan pigg och återhämtad ut. Jag lutade mig mot räcket, satte mig ner, ställde mig upp och vacklade runt och kände mig något piggare efter ett tag. Gick ner mot Östermalms IP, pratade tyska med en tysk och stapplade ner för trapporna mot IP – en komisk scen att se slitna löpare så förbrukade och långsamma i trapporna. Drack en halvliter vatten, åt en banan, drack en öl, bytte om, drack en halvliter alkoholfri öl, åt en korv och åkte hem. Trött och nöjd.

Dagen efter
Inga allvarliga skador förutom de slitna benen, dock två blå naglar, ett lätt skavsår på baksidan av armen (mot linnekanten?) och på insidan höger ben vad och knä (tror jag kom emot med vänster fot när jag hade dåligt med energi och vägen var ojämn).

Tack funktionärer, aktiva och alla runt omkring. Fin insats!

Nu ser jag fram emot triathlon (min första) i Stockholm efter sommaren, sen Berlin Marathon i slutet på september.


28
May 13

Barn är mjuka, bilar är hårda

Som förälder och medtrafikant (till fots, cykel och i bil) upplever jag biltrafiken som ganska skrämmande. Även om olyckor är sällsynta tycker jag bilar kör för fort och med för små marginaler, speciellt i områden där barn rör sig. Jag skulle vilja känna mig tryggare i närheten av bilar och speciellt när jag vet att barnen snart är tillräckligt stora för att jag måste våga släppa dem själva.

Fler föräldrar kände som jag så i Beckombergaskolan skapade vi en trafikgrupp som tagit initiativ till en trafikvecka i skolan, besök av polisen och en manifestation på en av de större trafikerade vägarna som många passerar. Så här såg det ut i lokaltidningen Mitt i Bromma:

cb130528-231040-4

Just den dagen var det förhoppningsvis många trafikanter som tänkte till lite extra.

Och ja, det är jag som tog fotot till artikeln.


27
May 13

Snart marathon

Ser fram emot 42 km löpning på lördag. Tredje gången i Stockholm och mitt fjärde marathon hittills om allt går bra. Siktar på att slå noteringen från förra gången då jag hamnade på 3.24 ungefär.

Upplägget skiljer sig åt mycket: då sprang jag 1-2 gånger i veckan på kvällar eller helger, nu cykelpendlar jag 14 km dagligen (i bästa fall 10 turer i veckan, i sämsta två) och det har jag gjort sedan början av februari. Senaste veckorna har jag sprungit en gång i veckan till eller från jobbet men i övrigt mest cykling.

En annan skillnad är att jag inte har samma skor längre och ändrat löpsteget lite.

Kommer skicka live-feed från Runkeeper så länge batterierna räcker så där kommer man kunna se hur jag ligger till. Ungefär 4-500 till finns reggade på Runkeepers Stockholm Marathon-sida och kommer logga sitt lopp (av ≈21.000 deltagare).


04
Dec 12

Lopp 2013

Under 2013 tänkte jag köra följande lopp. Observera att det inte är någon tidig 40-årskris, det har sett ut ungefär så här länge.

juni: Stockholm Marathon
augusti: Stockholm Triathlon (Olympisk distans)
september: Berlin Marathon
november: Österlenmaran (om loppet arrangeras)


22
Jun 12

Mitt livs form?

Det är knappast någon hemlighet att jag gillar cykelpendling och att jag tycker fler borde cykla till jobbet, men jag förvånas ändå över hur mycket träning det ger: i onsdags klev jag upp en halvtimme tidigare än vanligt, åt ett ägg, drack en kopp kaffe, tog ett glas vatten och sprang sen en omväg till jobbet. Det blev nästan 22 km löpning, något längre än en halvmara som är 21.1 km. Jag klockade halvmaran och jag avverkade den på ungefär en timme och trettiofem minuter.

För några år sedan sprang jag samma distans på Stockholm Halvmarathon – ungefär tio minuter långsammare (trots publik, medlöpare och vätskekontroller). Skillnaden i träning: cykelpendling!

På cykel är det ungefär 14 km mellan hem och arbetsplats. Cyklar jag varje dag blir det tio pass i veckan á ~40 minuter. Det är tid som jag varje dag använder på transport – vare sig jag åker kommunalt eller cyklar. Men med heltidsjobb, tre barn och husprojekt är träning svårt att klämma in om jag inte utnyttjar just de här luckorna.

Igår arbetade jag sista dagen inför sju månaders föräldraledighet och jag ser det som helt orimligt att ens få till halva träningsdosen. Det ligger en djup ironi i att jag kan träna mer när jag jobbar heltid än när jag är hemma och “ledig” med barn, men så är det. Hela mitt träningsupplägg finns loggat på Runkeeper och jag fasar för att passen kommer glesas ut nu när jag nått den här formen.

I september ska jag springa en ny halvmara (samma lopp som tidigare i Stockholm), får se vad jag levererar då.

Men jag säger det igen: mer cykelpendling to the people. Du borde också testa, det är lite meckigt i början men sen går det av bara farten.


19
Jun 12

Vad går fortast: en i taget eller löpande band?

Nyligen skickade jag ut årets klistermärke till bagerierna på Surdegskartan.

Det är ungefär 220 kuvert med brev och klistermärken som ska skickas och enklast hade varit att klistra på utskrivna adressetiketter men då hade jag inte kunna testa teorin som jag läst om i “The Lean Startup“. Påståendet var att man överskattar ofta effektiviteten i löpande band-produktion och bortser från det extra arbete som uppstår när man ska hantera lager, logistik, fel som uppstår etc. Det exemplifierades med frågan om vad som går fortast om man ska skicka många brev: att göra ett brev helt klart i taget eller göra ett moment i taget på hela serien?

Jag kände att jag var tvungen att testa.

Det var alltså 220 kuvert som skulle skickas: varje kuvert skulle innehålla ett färdigtryckt brev med adressatens adress på och två klistermärken. Brevet skulle skrivas under och adressen skulle handskrivas (från adressen på brevet) och ett frimärke skulle klistras på på framsidan och en avsändaradress på klistermärke på baksidan.

Som “uppvärmning” körde jag tjugo brev. Jag behövde kolla hur högarna skulle placeras, att pennan fungerade osv.

Första omgången var 20 enheter:
#1. 20 brev “ett i taget”
#2. 20 brev “ett moment i taget”.

Utfall: 21 minuter I BÅDA FALLEN

Jag blev förvånad, det kändes nämligen som det gick fortare att göra hög två. Förmodligen för att det kändes lite stressigare att göra varje moment om och om igen. Det kändes också mer monotont och var “tyngre” arbete.

Båda fallen gav en genomsnittstid på strax över minuten.

Jag ökade sen storleken på batchen till 40 enheter:

#3: 40 brev “ett i taget”
#4: 40 brev “ett moment i taget”

Utfall: 40.5 minuter i #3 och 42.30 på #4. Det var ett överraskande resultat tyckte jag! Jag höll alltså ungefär samma hastighet när jag gjorde ett brev i taget oavsett hur många jag gjorde efter varandra (vilket känns korrekt och rimligt). Däremot tog det längre tid att göra en serie på 40 än en serie på 20. Och just DÄR märktes det som boken beskrev: det uppstod mer arbete för att hantera produktionen. I det här fallet för att antalet kuvert tog slut så jag var tvungen att öppna en ny förpackning med kuvert och dessutom var jag tvungen att flytta om högarna (en hög med >20 brev med innehåll blir väldigt ostadig).

För att inte tala om hur mycket mer slitsamt det var att göra 40 moment i taget för kroppen – det märktes att armarna blev trötta av arbetet, inte så att det gjorde ont men väl mer ansträngande.

Om jag hade fler chanser är det möjligt att man kan optimera flödet bättre, till exempel kanske man spar tid på att signera alla brev först? Klistra på etiketter i en batch?

Jag tycker frågeställning var intressant och slutsatsen överraskande. Men – nästa års utskick blir det nog utskrivna etiketter.


25
May 12

Smart och känslosam “hejja hejja”

Vad får man om man blandar: RFID + skärmar + löpare + webbtjänst =

Online och offline i skön mix.


10
May 12

Teknikens under

Förra helgen gifte sig min syster i Småland. Samtidigt var vår pappa kvar i Stockholm inlagd på sjukhem och utan möjlighet att delta: vi undersökte flera olika färdsätt för att få med honom men vi insåg några veckor före bröllopet att det kommer äga rum utan hans närvaro. Men ändå – året är 2012 och han var nästan där: med hjälp av en “vanlig” videoskype, en “vanlig” iPhone och en “vanlig” iPad var han med hela tiden.

Bilden ovanför visar bröllopet ur hans perspektiv från ett rum i Stockholm där han under en timme och fyrtio minuter utan avbrott var med före, under och efter hela ceremonin i direktsändning från första parkett. Inte lika bra som att vara där men oändligt mycket bättre än inget alls.

Tack – alla smarta och innovativa människor som gör sådant möjligt och gör livet lite bättre för oss andra.

För en upplevelse i högre kvalitet spelades allt in också. Vi har inte sett slutresultatet ännu men trailern ser lovande ut. Patric Wilhelmsson heter filmaren som anlitades.


28
Mar 12

Tomt i brevlådan

Helgläsningen av morgontidning (SvD that is) har i många många år varit en höjdpunkt men nu hinner jag inte med längre och tidningarna blir till högar som blir till berg (och skapar dåligt samvete). Därför vill jag inte längre ha en tidning i brevlådan – även om jag fortfarande tycker helg-svenskan är mycket bra och hela tiden blir bättre.

Blir intressanta diskussioner med barnen om några år när jag kan berätta att “förr i tiden fick vi en tidning hem i brevlådan på morgonen yada yada” – jag tror inte de kommer minnas att det var så.

Jag läser gärna i mobil eller ipad men det sätt man läser tidning i pappersform tycker jag inte är återskapat på ett lika bra sätt i digital form ännu. Same same but different… Men hädanefter blir det i digital form jag läser ikapp.


26
Mar 12

Ständigt detta 80:20

Ända sen jag lärde mig pareto-regeln har jag fascinerats över hur ofta den uppfylls och hur användbar den är. Ändå blir jag förvånad över att den så ofta uppfylls.

Senast nu ikväll när jag ställde om klockan i värmepumpen till sommartid. Det var lite meck i menyerna innan jag hittade rätt och då hann jag gå vilse in i en energi-meny. Där kunde man bland annat se hur värmen fördelas mellan varmvatten i kranarna och varmvatten till radiatorerna.

Gissa hur fördelningen ser ut efter ett års drift?!

20120326-231604.jpg