24
Nov 16

Racereport Kullamannen 2016

Ska man skriva en racereport måste man göra det så länge man fortfarande känner av loppet i benen, eller hur? Och isf är det hög tid att göra det nu för idag har det gått 10 dagar sedan jag sprang 66 km (?) och benen börjar kännas normala igen.

Notering angående längden på loppet: arrangörerna sa att det var 66 km långt men batteriet i min mobil tog slut och jag har ingen totaldistans. Ett varv ser ut att vara 20.5 km enligt det jag loggade. Hade blivit cirka 62 km isf.

Det var första gången jag sprang så långt (ultralångt) och längst tidigare var ett långpass på 45 km en söndagmorgon.

Hade en perfekt uppladdning sista dagarna. Dels på ”workcation” i Skåne så ganska fria dagar med familjen. Sprang kort på söndagen, fick massage på vaderna/benen måndag, simmade 2.5 km med Peter på tisdag och sprang en sväng med Annika på onsdagen. Sista nätterna sov jag ovanligt bra (90-95% enligt Sleep Cycle) och inga förkylningar eller andra åkommor.

En mindre utmaning var transporten från Kivik till Mölle men jag hade en bra plan: skjuts till Simrishamn, buss till Lund, tåg till Helsingborg och därifrån skjuts eller buss till Mölle. En nedriven elledning på järnvägen satte käppar i hjulet: vid Landskrona fick alla kliva av tåget och det blev 55 minuters väntan i regnet på ersättningsbussar. Kom med fjärde bussen och resan till Helsingborg tog 40-50 minuter. Ganska blöt och lätt uttråkad hann jag ändå med att luncha med Jocke i Helsingborg och en äggakaka på Hos Bo, en öl och sällskapet var perfekt uppladdning.

På väg till bussen köpte jag en ficklampa då jag fick höra att det blir mörkt före alla hunnit gå i mål. Totalt ovetandes om hur lång tid jag behövde tänkte jag safe:a och åtminstone skaffa en lampa om behov skulle uppstå. Även starten skulle ske i mörker (vid sju) men där kände jag mig ganska trygg med att det skulle gå att se tillräckligt mycket.

Efter Helsingborg åkte jag buss till Mölle och hann inte vara där mer än fem minuter förrän tävlingsvännerna Christian och Ulf (ny bekantskap) anlände i bil från Stockholm.

Efter några turer i bil kors och tvärs i Mölle hittade vi både nyckel, frukosthandlade och vårt boende på Kullastugorna. Vi åt pizza-middag på Krukmakeriet och snackade taktik och utrustning. Före läggning åkte vi till Andreas och kokade frukostägg.

Tidig läggning och materialgenomgång.

Laddade löparryggsäcken med två snickers och två flaskor, en med sportdryck och en med vatten. Några saltpåsar från McDonalds som Christian tyckte jag skulle äta, en i timmen var instruktionerna.

Började läsa Hans Holmérs bok om Palme-mordet och längtade till morgonen.

Lördag
Väckarklocka 5.45. Upp och hoppa, direkt in i löparkläderna. Fem grader och fuktig luft ute, sannolikt regn efter lunch och tilltagande. Geggigt och blött ute i markerna redan. Klädsel (och oavsett väder hade jag kört i detta): tunn långärmad craft-tröja, Haglöfs-jacka, tunna vantar och mössa, crafts vindskyddade kalsonger och houdinishorts, höga strumpor och Icebug Acceleritas OCR RBX på fötterna. Och fötterna rejält insmorda med vaselin.

Två ägg och en smörgås med smör till frukost. En kopp kaffe hos Andreas på vägen och sen var vi vid startområdet 6.45 ungefär.

Det var ett område för dropbag. Eftersom det var varvbana (tre varv) så kunde man lämna grejer och ombyten osv. Jag lämnade ficklampa, torra kläder att dra på efteråt och en kexchoklad i en hopknuten plastpåse. Tänk sop-påse. De flesta andra hade schyssta plastlådor, vattentäta förpackningar, väskor osv. Kände mig hyfsat amatörmässig…..

Runt startområdet letade jag efter Fredrik (som jag träffade två minuter före start) som skulle vara där som publik och stötte ihop med en Tom, Christians kompis. Vi tre sa att vi springer ihop första två varven, sen får dagsformen avgöra.

En minut till start. Christian borta. Helt borta, han var ju här nyss?! Mörkt ute, mycket löpare, ingen Christian. Startsignal. Startar Runkeeper och försöker ringa honom. Inget svar. Springer med Tom längst bak i startfältet. Det var en knapp kilometer på asfalt och sen börjar det gå uppför. Tänker att det där att resa långt för att springa tillsammans verkligen sket sig, vi tappade bort varandra före start redan :( .

Efter några hundra meter i första backen så står plötsligt Christian bredvid spåret. Ser oss, faller in i klungan. Han sprintade iväg i fältet när han märkte att han var ensam, sprang på tills han hittade en bra utsiktspunkt bredvid banan och väntade in oss. Smart.

Ok, då var vi tre och vi sprang på. Ganska mycket uppför men inte särskilt jobbigt första kilometrarna. Hade kollat banprofilen dagen innan och konstaterade att kulla-halvön är egentligen ganska liten bara några kilometer lång och väldigt brant åt alla håll. Men kom i nuläget inte ihåg särskilt mycket av banan. Två riktigt branta backar, mycket upp och ner och lite slätt runt vändningsområdet. Enda hållpunkterna jag räknade med att känna igen var Nimis och fyren.

Vi sprang på tillsammans några kilometer. Kändes jäkligt skönt att vara igång och att allt fortfarande kändes helt och fräscht i kroppen. Inget regn men ganska kallt ute. Perfekt väder. Blött på marken men skorna kändes bra.

Efter ganska mycket uppför blev det tydligt att det gick nedåt efter 6-7 km. Vi måste börja närma oss vatten och mycket riktigt – en svag doft av tång kunde skönjas. Efter en ganska brant och snabb löpning utför berget kommer man ut på en strand som består av stenar. Stora stenar och små stenar, mellan 2 dm och 2 meter i storlek och 20-30 meter brett mellan skogsbrynet/vassen och havet. Påminde mycket om ett parti jag upplevde tidigare i somras på Skärgårdsutmaningen i Söderhamn. Det var ett jobbigt parti då och gick trögt att ta sig fram över stenarna. I eftersnacket då fick jag tips från mer erfarna deltagare att man skulle hålla sig närmast vattnet där stenarna ”passade ihop” bättre och det var enklare att få bra flyt. Här i Kulla testade jag att dra mig utåt havet men tyckte inte det var någon skillnad. Istället försökte jag leta efter spår där jag hade stenar i samma höjd framför mig. Det jag märkte var att skorna greppade ovanligt bra. Kände mig trygg över stenarna och vågade gasa på lite även om det bara var snabb promenad och inte löpning.

Märkte att Christian och Tom inte hade samma tempo som mig utan tappade. Istället för att bromsa mig tänkte jag att det jämnar ut sig när vi kommer förbi den här passagen, de kommer ikapp om jag får ett litet försprång. Så… jag körde på. Gasade lite och gick ikapp flera andra löpare. Tyckte det var ett kul parti om än väldigt långt (var en kilometer ungefär). Hann tänka att om man faller här då kan det var klippt, så elaka är stenarna eller framförallt utrymmet mellan stenarna.

Men kom fram till Nimis efter ett tag. Äntligen, Lars Vilks bygge har jag velat se länge. Där började det gå uppåt också. Uppåt och UPPÅT! Det var händerna-i-marken-brant och efter ett tag hålla-i-rep-och-dra-sig-uppåt-brant. Ändå kände jag mig otroligt glad inombords. Vilket äventyr! I härlig miljö! En kropp som än så länge håller!

Sen var det långa partier löpning. Upp och ner hela tiden. Stigar, spår och klippartier. Mycket geggamojja och en del vattenpölar. Ibland kort upp och kort ner, ibland långt och segt upp och brant ner. Tog någon placering då och då och tappade någon då och då. Hade ingen aning om hur det gick och väntade hela tiden på att Christian och Tom skulle komma ikapp.

När jag efter 13-14 km in på loppet fortfarande inte blivit upphunnen av dem började jag skicka hälsningar till den lilla publik som fanns då och då: ”om du ser 99 så säg att jag sprang förbi här nu så han vet hur jag ligger till”. Tänkte att funkar det så funkar det, annars så funkar det inte.

Efter en passage av golfbana och något som jag tror var ett stort hotell öppnade det upp sig rejält och blev mer slätt än skog. Och där borta var plötsligt fyrtornet! Nu sprang jag helt utan GPS så jag hade egentligen dålig uppfattning om hur långt jag sprungit. Men visste att tornet låg ungefär 15 km in på banan. Skön känsla, då grejar jag nog första varvet i alla fall! Nästan euforiskt att komma fram till vätskekontrollen uppe vid fyren och fylla på flaskorna. Om varje flaska rymmer 0.5 liter hade jag nog druckit 0.7 totalt ungefär. Vilket kändes helt ok. Jag hade tagit en saltpåse efter 90 minuter men inte ätit något, det tänkte jag spara lite till.

Efter påfyllningen bar det av brant utför bland snår och stenar. Några partier där man var tvungen att hasa nedför och hålla sig i trädrötter och stenar och jag hann tänka att ”så bra kommer det nog inte kännas varv två och tre, kom ihåg att njut”.

Plötsligt är det någon framför mig som ropar ”HEJA PER”! Lätt grumlig i ögonen av blåst och svett så skymtar jag ändå plötsligt Fredrik i spåret framför mig. Fredrik! Vilken glädje att se någon jag känner plötsligt, det var ganska ensamt i skogen. En snabb kram och Fredrik ropar ”du ser stark ut och ligger bra till, tror du är 25:a typ”. Det känns som en konstig placering eftersom jag inte kan förhålla mig till den riktigt men är upplyft över mötet och tänker att jag hoppas det blev en bra bild, det hade blivit ett bra ögonblick att fånga.

Unknown-1

Efter fyren är det mer öppna fält och är man positiv hade man kunnat tänka på dem som böljande men de kändes mer jobbiga och branta trots allt. Det blåste ganska mycket när det var så öppet också. Rent lokaliseringsmässigt kändes det som att man var på väg tillbaka in mot land igen och ja – efter en sväng så skymtar man plötsligt Mölle långt där borta. Wow – vilken kärlek jag kände till den lilla orten plötsligt. Det gick till och med att urskilja tälten i hamnen som hörde till Kullamannen. Dit ska jag!

Det var mycket nedför sista kilometrarna mot hamnen och även om det är en del riktigt elaka klippsprång (”trappsteg” uppåt 60-70 cm höga) så är det en del fin löpning. Sista kilometern är den första fast åt andra hållet och där började man också möta de andra löparna som var på väg ut från vändningen. Mycket highfive och hejjahejja på varandra där. Pepp!

Kom in till kontrollen och fyllde på flaskorna igen. Vetebulle, sockerkaka, makrill, buljong och bröd låg i lådor. Drack buljong, åt upp två bitar makrill och tog en bullbit i varje hand och sprang ut igen.

Bra känsla ut från området. Tänkte: bra, ett varv gjort, två kvar. Började bli lite tröttare men inte sliten. Fortfarande ingen Christian och Tom i sikte.

Ut på varv tre mötte jag de som var på väg in. Och där är de ju! Highfive och hejjahejja på Christian och Tom. De ser snabba ut och jag gissar 3-4 minuter bakom mig.

Jag kör på. Först platt en kilometer och sen uppför. Man känner igen sig lite varv två. Även om det är ljusare och lite glesare med löpare så det finns nya saker att upptäcka och jag hann fortfarande uppskatta naturen.

Har börjat känna igen en del löpare omkring mig. Några drar ifrån uppåt, några neråt – och tvärt om. Framförallt två killar och två tjejer håller samma tempo.

Och igen, plötslig doft av tång och brant nedförsbacke. Där kommer stenarna! Jag drar ifrån den här gången också och andra halvan av stranden ser jag de första löparna med röd nummerlapp. Vi som kör tre varv har gula, de som kör ett varv har röda. De startade 8.30 eller 8.45.

Passerar några såna och på väg förbi sjukvårdarna på stranden hinner jag kaxig säga ”hej” och ”vi ses nästa varv”. Nu efteråt tänker jag att så här långt kände jag mig nog ganska pigg iallafall.

Mellan Nimis och fyren är det fortsatt uppför och nedför. De löparna jag passerade på stranden kommer ikapp mig där det är trail.

I ett väldigt brant parti nedför där jag fortfarande vågar släppa på springer jag ikapp en stor grupp löpare med röda nummerlappar och där i kurvan efteråt står Ulf plötsligt! Ulf skulle springa ett varv. HEJA PER, SER STARK UT! Hinner höra att han gjort illa ryggen och kommer gå sista biten men han verkar väldigt glad ändå.

I ett parti längre fram där jag springer och pratar swimrun, triathlon och löpning med en ur damklassen och just säljer in Sydkusten-maraton så vänder sig en person i spåret om och det tar några sekunder innan jag känner igen Mattias. Som jag inte ens mindes skulle springa. Hinner uppfatta att han går pga magproblem men skulle springa ett varv.

Uppåt fyren på varv två börjar jag bli mosig. Sista kilometrarna har jag en rejäl utmaning med att hinna med en kvinnlig löpare. Efter fyren och vätskepåfyllningen hänger jag på ytterligare någon kilometer innan jag ser henne försvinna över kullarna på vad som ser ut som lätta steg i förhållande till mina som det känns nu ganska stela ben.

Under det här varvet har jag fortsatt ropa ut ”säg till nummer 99 att jag passerar här nu” och jag väntar hela tiden på att de ska komma ikapp bakom mig. Runt fyren är de många partier med grindar och de stängs av sig själva med en smäll när man passerar och det ljudet blir ett stressmoment. Om jag springer igenom en grind, slänger igen den och springer vidare och sen hör en smäll några sekunder bakom mig så vet jag exakt var nästa löpare är. Nästa grind halvannan kilometer senare, samma rutin och om smällen då är närmare så vet jag att jag tappar, dröjer det längre så har jag dragit ifrån. Inte för att det spelar någon roll egentligen men ändå otroligt störande att tappa fart mot någon annan.

Andra varvet har jag fortsatt ätit saltpåsar, två-tre stycken totalt, och avslutat min första snickers. Gott men aningens svårtuggad.

Jag skymtar Mölle igen och jag vet inte, det ser ut att ligga längre bort än vad det gjorde förra varvet jag var här.

De höga klippavsatserna har också blivit mycket högre. Det stramar emot rejält att bara kliva nedför så jag håller emot i stenar, rötter eller räcken där det finns.

Upp på rakan mot Mölle möter jag flera löpare men färre än förra varvningen. Det är glesare nu. Den här gången klockar jag mig när jag passerar början på mötessträckan. Tänker att jag måste mäta upp hur långt bakom Christian och Tom är när vi möts.

Annars var det mycket fler löpare ute andra varvet. Märktes att den andra klassen startade samtidigt och det var många jag passerade. Bra för självförtroendet med vetskapen om att jag kör tre varv, de kör ett, men samtidigt imponerad över att så många kämpar på under de här förutsättningarna.

Och vädret ja. Mot slutet av andra varvet börjar det duggregna. Det blåser mer också. Jag är väldigt nöjd med utrustningen så här långt. Mössan och vantarna tog jag av redan första varvet, de ligger i ryggsäcken. Ryggsäcken (som jag bara använt tio km före loppet) sitter bättre än premiärturen. Jackan älskar jag, den funkar som ett skal och det enda jag justerar är dragkedjan i halsen upp och ner beroende på väder, vind och temperatur. Strumporna sitter bra och skorna greppar grymt bra. Liiiite grus i skorna som stör och jag tänker att jag borde peta ut det vid varvningen.

Varvningen ja, jag hade en plan: fixa skorna så det inte är något grus kvar, hämta kexchokladen och ficklampan och ät så mycket du hinner. Men, planer är till för att ändras. Istället: jag tömde inte skorna på grus, kändes för jobbigt att böja sig ned och börja knyta osv. Angående ficklampan: äh alltså, nej det känns bra nu. Även om jag tappar 30 minuter på sista varvet kommer jag med råge hinna gå i mål före mörkret. Även om jag tappar en timme. Och tappar jag ännu mer så har jag andra problem. Fuck ficklampan. Och kexchokladen. Naeh, alltså jag gillar ju inte ens tanken på kexchoklad nu. Den kommer vara mycket godare efteråt.

Istället så fyllde jag bara på magen med makrill och buljon, flaskorna med vatten och sportdryck och händerna med bullar.

Och sen.

Ut igen, varv tre.

Nu blir det spännande: antingen träffar jag Christian och Mats och då vet jag om de tagit in eller tappat på mig. Eller så träffar jag dem inte och då har de tappat mycket på mig ELLER så har de kommit in just bakom mig när jag sprang ut ur varvningsområdet. För just där fanns det 10-20 meter där sikten skymdes av tältväggar.

Min känsla inför att bli upphunnen: jag kommer inte orka hänga på. Jag orkar inte öka tempot någonting längre.

Och efter en kvart ungefär så passerade jag den punkten där löparna möter varandra för första/sista gången. Ingen Christian och Mats, alltså är de strax bakom mig (tält-skymda) eller så är de längre bakom mig (jag har dragit ifrån och de har tappat).

Ändå och oavsett: planen nu: spring på. Ett varv kvar. Rejält jobbigt och ben som börjar stumna men målet inom räckhåll. Bara ett varv till av en bana jag redan sprungit två varv i.

Och nu när man börjar bli rejält trött i benen, hur känns det då? För min både uppför och nedför: mycket jobbigt att springa uppför. Räcker med en liten stigning för att man antingen känner sig som Manne som springer och springer men inte kommer någonstans eller man börjar gå. Tanken på att springa graciöst och fort uppför lockar men är omöjligt att utföra. Nedför: istället för att släppa på och få njuta av lättare löpning nedför så hugger det till framsida lår varje fotisättning och jag vågar inte släppa på, helt utan känsla för vad benen egentligen orkar med. Jag litar inte på att benen bär mig och det blir väldigt försiktigt istället.

Och här någonstans, nere på stenarna mot Nimis på sista varvet börjar jag faktiskt bli osäker på vad som faktiskt händer. Det har gått tio dagar och jag vet inte vad som skedde när. Partiet med stenarna gick bra. En annan kvinna som löpte om mig på sluttningen mot stranden går jag om halvvägs igenom stenarna. Bara för att några sekunder senare bli omsprungen av en kille som ser otroligt snabb och graciös ut. Jag försöker peppa honom (och indirekt mig själv) genom att säga ”du ser så sjukt start och snabb ut” och samtidigt ge honom en lätt dunk i ryggen. Men jäkligt dumt gjort Per, jäkligt dumt. Min dåliga kroppskontroll i det här läget gör mina rörelser klumpiga så det blir en rejäl dask i hans rygg. Och såklart är han oförberedd på att en medlöpare ska ge en ryggdunk så han halkar till och får ta emot sig med händerna på stenarna. “Fan, shit, förlåt” hinner jag säga innan han är uppe och förbi. Puh, ingen skada skedd.

Och när jag passerar sjukvårdarna utropar jag – mindre kaxigt den här gången – “tack och hej, nu ses vi inte här mer bra jobbat”
Efter den branta uppstigningen vi Nimis – som verkligen är obegripligt brant och lång tredje varvet – är det mer stigar uppför och nedför. Kvinnan jag sprang om på stenarna kommer ikapp mig efter ett tag och jag har ingenting att sätta emot och ingen möjlighet att haka på.

Håller utkik efter landmärken jag minns från första varven. Högsta punkten (där hjärtstartare fanns utplacerad), några ställen med fin utskikt, ett ställe i bokskogen där man springer nedför några trappor där jag vrickade foten andra varvet osv. Allt det och mycket mer blir viktiga delmål. Och delmål är verkligen hela grejen nu. Uppför den backen. Dit, bortom kröken. Bort till det trädet. Uppför den stenen. Osv. Små, små mål.

Uppför går det långsamt och trögt. Nedför går det långsamt och trögt.

Jag äter saltpåsarna då och då. Jag äter en tugga snickers då och då. Jag suger i mig sportdryck och vatten som om det vore nappflaskor.

Jag längtar hem och jag längtar i mål. Det är fan inte kul med långlopp. Maraton. Det är lagom. Alltså vad tänker jag, vad har det blivit av mig. Maraton, lagom. Maraton är skitlångt. Det här däremot, dum jäkla idé.

Och så vidare. Mycket negativa tankar som varvas med övertalning av mig själv om att varje steg är ett steg närmare mål och att väl där så har jag sprungit klart för lång tid framåt.

Och apropå tid. Försöker räkna lite. Mitt enda hjälpmedel är en Casio digitalklocka. Jag vet inte hur långt jag sprungit men vet att jag körde första varvet på 2.37 någonting och andra på ungefär samma. Åtta timmar är inom räckhåll. Men osannolikt. Och ju längre jag kommer på varv tre ju tydligare blir det att åtta timmar hade gått om jag orkat och varit uthållig nog men idag – inte en chans.

När jag ser publik så frågar jag ”är fyren här snart” och första gången jag frågar är svaret nedslående: ”Nej, vet inte. Alltså fyren, det är långt borta, jag vet inte ens hur långt.”. Det är inte det man vill höra när man trodde/hoppades/önskade att fyren skulle dyka upp bakom nästa krök. Men innerst inne så vet jag nog att jag måste upp förbi högsta punkten, upp förbi utsikten, förbi trapporna, förbi ravinen osv…..

Och det är ensamt varv tre. Inga löpare som kör ett varv är kvar i spåren och de som kör tre varv är framför eller bakom. Då och då blir jag upphunnen av någon. Springer inte ikapp någon längre.

Före fyren någonstans stannar jag i en nedförsbacke. Känns som skorna blivit för stora och jag halkar runt. När det går nedför slår tårna i fram i skona. Böjer mig ned, gör ont i benen. Knyter om högerskon med darriga fingrar. Ser löpare bakom mig och stapplar vidare. Nästa nedförsbacke – stannar och knyter vänsterskon. Löparen bakom kommer ikapp, vi peppar varandra, jag försöker hänga på men inte. en. chans.

Nu är det bara ta sig i mål som gäller.

Så småningom kommer golvbanan och hotellet(?). Blir framhejjad av några killar som jag sen träffar igen några kilometer från mål där de står och hejjar igen och det var mycket glädjande.

Efter hotellet trodde jag fyren skulle komma men icke – mer backar upp och ner, mer grindar, mer stenar. Lustigt hur lite man ändå minns av vägen.

Och nu regnar det också. Mycket. Älskar jackan som sagt och skorna funkar också bra, men fötterna börjar göra ont och benen är stumma.

Så kommer äntligen fyren. Fyller på lite sportdryck men skippar vattnet – nu gäller det att bita ihop. Gör inget om jag går tomt i flaskorna sista biten, inte släpa med för mycket i onödan!

Letar kort efter en kossa att hoppa över: Oatly skulle ha en tävling med ko att hoppa över. Instruktionen var ”vid fyren har vi en ko, hoppa över den och få en tshirt. det låter konstigt nu men du kommer förstå vad vi menar när du ser den.”. Men jag. ser. ingen. jäkla. ko.

Hursomhelst, vill inte ha en tshirt men tycker det vore kul att ändå vara tillräckligt medveten och klar i huvudet för att fixa det.

Framåt, mot mål.

Fler kullar, fler grindar. Mycket regn och det börjar bli kallt om fingrarna.

Efter ett tag: Mölle! Långt borta men ändå, där är det. Nu har jag nog sprungit 60 kilometer (om loppet ska vara 66 km) och har jag kommit så här långt så ska det gå.

Nu är de höga trappavsatserna verkligen groteskt höga. Det hugger till varje gång jag landar efter ett sånt kliv och även armar och rygg lider när jag försöker ta emot mig för att inte trilla ihop. Halvvägs ner mot havsnivå möter jag de två killarna igen som jag mötte vid hotellet och det är ungefär den sista pepp jag behöver för att palla hela vägen.

Bakom mig ser jag några löpare som närmar sig och det är än så länge såna med röda nummerlappar. Eller nej, inte röda förresten. Det som hände sista varvet är att ytterligare en klass har startat. Kortare lopp, 12 km? Och de var sjukt snabba löpare. Som galloperande hästar kommer de ikapp i början. Sen blir det glesare och glesare och nu, med 2-3 kilometer kvar så har jag några som jagar mig.

Reptilhjärnan, vinnarskallen och överlevnadsinstikterna kickar igång. Och jag ökar farten! När det är platt – först grus sedan asfal – och målet skymtas långt långt borta så är hemlängtan och vetskapen om att “där borta vid tälten kan jag sluta springa” inspiration nog för att vrida ut det sista ur kroppen.

Längst ut i ögonvrån skymtar jag Andreas som sitter i sin bil. Han känner igen mig, jag honom, och gläds åt att vad som än händer när jag går i mål så är det någon jag känner som vet var jag är….

Löparna bakom kommer närmare och närmare men ICKE att de ska ikapp. Tvåhundra meter kvar, en väldigt lång bukt…. Hundra meter kvar. Femtio meter kvar. Man kan läsa MÅL-skylten och med 20 meter kvar kan man se skylten med ”VARVNING” och det var skönt att kunna läsa den och veta att jag kan hålla höger i målfållan nu, inte vänster för varvning. Tio meter kvar, sträck på ryggen. 5 4 3 2 1 Mål Framme! Äh, springer två meter till över linjen sen är det stopp.

Så. Jäkla. Skönt.

Går runt i ösregnet, njuter, pustar ut. Fiskar med blöta kalla fingrar fram mobilen för att stoppa loggningen och ser att batteriet är slut. Fan, ville ju ta en målbild och skicka hem.

Tar en kopp buljong. Pratar med en funktionär som tar en bild på mig med sin kamera och skickar till mig. Utstrålar inte direkt den sköna känsla av målgång som jag ville fånga, ser mest ut och känner mig mest trött och frusen.

mal

Hämtar min sop-påse med ombyte och går in i tältet. Dyngblöt men nöjd.

Och den här känslan av att försöka byta blöta svettiga kläder till något torrt är verkligen speciell. Det är imponerande/skrämmande/läskigt hur nedbruten kroppen är efter detta. Att stå på ett ben, försöka nå fötterna eller balansera är löjligt svårt. Men på något sätt går det.

Ser damernas prisutdelning och ser att nummer två och tre har jag haft bredvid mig delar av loppet och pratat med.

Ser på resultattavlan att jag gick i mål på plats 24 på 8.09.05. En arbetsdag i löpspåret. Dagen efter i slutgiltiga resultatlistan är jag på plats 23. Och med det är jag sjukt nöjd.

Christian kommer i mål en halvtimme efter mig (efter skobyten och andra tidskrävande stopp) och Tom kort därefter. De hade fått en del av de hälsningarna jag skickade till publiken vi sprang förbi . Med de rapporterna hade de koll på hur långt framför jag var men luckan blev för stor för att de skulle hinna i kapp på grund av deras långa stopp.

Sen bil hem till Andreas med familj, dusch, bubbel och eftersnack och sen stapplar vi iväg till Grand och äter finmiddag.

Unknown-2

Tidig läggning. Helt slut, helt lycklig.

Hur kroppen mådde dagen efter? Otroligt stela ben. Aldrig haft så ont efter ett lopp tidigare och igår (tisdag) kände jag fortfarande av loppet.

Men ändå, värt det. Bra utmaning, fint lopp.

Söndag förmiddag åkte vi hemåt efter frukost. Jag hoppade av i Markaryd och väntade in familjen som 90 minuter senare passerade från Kivik och vi bilade hem tillsammans.

En kanonhelg med ett utmanande lopp, hann umgås med nya och gamla vänner och se en ny del av Sverige. Extra tack till medlöparna, Fredrik som hejjade på, Andreas med familj som hjälpte till och släppte in oss, Jocke för sällskapet dagen innan och alla Möllebor och arrangörer och funktionärer. Det här tar vi med oss framåt i livet!


05
May 14

Löpare-stafett

Ok, trots den kedjebrevsliknande känslan av att få något som man ska passa vidare kan jag inte låta bli när jag läser blogginlägget av Fredrik Davidsson (via Jonas Larsson, via Charlotte Karlsson, via Petra Månström via …).

1. Vilken typ av löpare är du?
Pendlare! Och det är en prioriteringsfråga: jag springer gärna men det är mycket annat jag också vill hinna med. Därför ser jag till att använda de fjorton kilometer jag har mellan jobbet och hemmet till träning. Det vanligast är att jag cyklar men 1-2 gånger i veckan springer jag antingen hela eller en del av sträckan. När jag springer en del av sträckan har jag cykeln med mig och knuffar den bredvid i sadeln. Det är enklare än man tror och det gör att jag slipper ha 14 km som “basbelopp” (inspirationen fick jag av en annan spring/cykel-pendlare jag ofta möter på morgonen in mot stan).

2. Hur länge har du löpt?
Första loppet var Midnattsloppet (10 km) tidigt nittio-tal så sedan dess har jag nog sprungit mer eller mindre regelbundet.

3. Hur mycket löper du per vecka?
En till två gånger per vecka. I sällsynta fall tre gånger.

4. Vilket är ditt “feelgood” tempo?
Jag gillar känslan av fart och flyt. Eftersom jag oftast är på väg till- eller från något har jag ofta bråttom. Runt 4.40 min/km brukar jag hamna på när jag är i form.

5. Vad måste du ha med dig på ett pass?
Mobilen med Runkeeper eller Strava.

6. Varför springer du?
För att det känns bra. Tänker bättre, mår bättre.

7. Har du någon gång ljugit för att få springa?
Nej, men kompromissar, tids-optimistar och kommer för sent ibland.

8. Hur ofta köper du löparskor?
Sällan, bara när det behövs. Av misstag resulterade senaste inköpet i tre par likadan skor så nu kommer jag använda Vivo Barefoot Stealth ett tag framöver.

9. Var/hur handlar du din löputrustning?
Handlar väldigt sällan. Senaste tre sakerna var skor på Wiggle, en vattentät Casio-klocka på Watchshop och ett par nya shorts på Houdini (de tidigare shortsen var över tio år gamla).

10. Dygnets bästa springtid?
Spelar ingen roll, men jag uppskattar verkligen de gånger jag bara kör ett pass utan att pendla. Det är egentligen bara under semestrar och lov jag sticker ut så.

11. Hur ofta tävlar du?
En-två gånger om året. Marathon oftast, har sprungit ett 10-km lopp för två år sen och en halvmara för fem-sex år sedan.

12. Vilken är favoritdistansen?
En och en halv mil är skönt. Gärna skog och kuperat men det blir inte många såna pass om året. Det vanligaste är parkvägar och trottoarer med övergångsställen, korsningar osv.

13. Har du ett mantra som du rabblar i huvudet när du blir trött?
“Kortare steg, högre kadens, rak hållning!”

14. Springer du helst i grupp eller ensam?
Har aldrig sprungit i grupp. En av fördelarna med löpning är att jag inte behöver planera.

15. Hur återställer du dig efter ett långpass?
Mycket vatten och något att äta.

16. Vilken snabbhetsträning föredrar du?
Har aldrig sprungit intervaller så då säger jag fartlek: “Järnet till stolpen där borta!”, “Hög fart uppför backen sen lugnt!”, “Under bron får jag sänka tempot!” och så vidare.

17. Vilket lopp drömmer du om att springa?
Det maraton där jag springer under drömgränsen tre timmar. Men då krävs bättre träning än endast regelbunden pendling.

18. Vilken kändis skulle du helst vilja springa med?
Emelie Forsberg som jag lyssnade på i Maratonpodden och Rune Larsson. Annars hoppas jag Fredrik Davidsson och jag kan springa en maraton utanför tävlan någon gång.

19. Vilka tre till fem löp- eller träningsbloggare utmanar du att fylla i den här listan?
Peter Lind – som under de åren jag känt honom gått från att inte springa alls, till att börja springa och skada sig till att springa Lidingö Ultra 50 km – en fantastisk utveckling. Catarina Smedshammar som gör att min hjärna nuförtiden förknippar franska rödviner med ET (tror dock ingen av dem har blogg). Och Björn Hedensjö – förste svensk att springa maraton över Bajkal-sjön och oftast ett annorlunda lopp planerat i kalendern.


07
Oct 13

Marathon i Berlin 2013

Min plan tidigare i år var att jag skulle göra min femte och snabbaste marathon i Berlin hösten 2013, men en usel uppladdning satte stopp för det. Det började med att jag drog på mig något halsvirus och för säkerhets skull fick jag i samma veva en inflammation i foten (troligtvis i “senfickan”) för att jag promenerade runt i några sällan använda kängor i två dagar. Känslig man är… Det ledde i alla fall till att jag de sista fyra veckorna före loppet inte sprang alls och inte heller cyklade de sista tre veckorna. Med de förberedelserna är jag trots allt nöjd med 3.18.48.

Jag åkte ner tillsammans med mamma fredag 27 september. Tanken var att starta tillsammans med ingifta kusinen Michael – en tanke som föddes sent på natten på min systers bröllopsfest för 18 månader sen: “Ja, vi springer Berlin Marathon tillsammans, det blir kul!”. En långsegling kom i vägen för Michael men vi träffades i alla fall i Berlin och han och Fiona var fantastiska supporters på plats i Berlin där vi mötte upp lördag morgon.

Väl i Berlin så provade jag springa för första gången sedan foten skadades. Jag hade behandlat den i två veckor med voltaren, ipren och vila och under fredagen sprang jag 6-7 km väldigt lugnt och utan någon som helst känning. Skönt, då skulle den nog hålla i alla fall. Det blev en kombinerad löptur och hämta-ut-nummerlappen-transport så målet var Tempelhof Flughafen: en gammal flygplats i södra Berlin där det var nummerlappsutdelning och stor löparmässa. Och det var stort: mycket folk och många montrar. Jag shoppade ingenting men tittade runt. Som vanligt: mycket reklam för avancerade skor och mycket neon.

Före detta flygplatsFlygplatsen Tempelhof inifrån.

Nummerlappsutdelning var det lång kö till men själva processen gick fort: jag visade upp startbeviset som jag hade i Passbook (iphone-app), fick bekräfta personuppgifter och visa legitimation, sen printade de ut nummerlapp och gav mig chipet. Före jag lämnade utlämningsområdet fick jag ett blått armband som bekräftade att jag var jag och att jag hämtat ut nummerlappen. Fick inte tas av förrän start.

Nummerlappsutdelning
Nummerlappsutdelningen (eller rättare sagt kön till..).

Lördag tog jag också en kort löptur: då till Mitte där jag med kort varsel lyckats ordna en träff med exkollegan Paula. Ungefär tre kilometers löpning (där jag också mötte inlinesmarathon-loppet) till Starbucks, möta upp Paula och sen promenad till Lafayette för vatten och champagne och 45 minuters redogörelse för senaste två åren ur våra liv. Sen springa till hotellet igen, duscha och ut på stan för middag.

cb131007-092123-9Brandenburger Tor kvällstid. Mäktig i mörkret.

Söndag morgon: klev upp vid sextiden för att äta frukost och checka ut (= ställa in väskorna i mammas hotellrum). I receptionen hade hotellet ställt upp en kål med bananer och brustabletter med salt/vätskeersättning. Omtänksamt! Åt ägg, omelett, en smörgås, yoghurt och en espresso. Åt ganska mycket men inte till bristningsgränsen. 7.15 mötte jag Fiona och Michael och vi promenerade iväg till starten vid Brandenburger Tor. Tog ungefär en halvtimme och på vägen höll redan funktionärer på med staket och vätskekontroller. Vinkade av dem vid tävlingsområdet och vi stämde av att de skulle stå vid 18 och 36 km och mamma vid 28 km och att vi sen skulle ses i mål.

cb131007-092140-1Tidig morgon utanför startområdet. Reichstag i bakgrunden med glaskupolen ovanpå.

Det var en kall och fin morgon. De flesta löpare som tagit av sig överdragskläderna hade på sig en gul plastsäck för att hålla värmen. Jag lämnade in mina kläder men alla gula plastsäckar var slut. Blev till att småhuttra i 45 minuter. Jag småjoggade och ställde mig på de platser där solen sken igenom trädkronorna innan jag drog mig mot startfållorna. Berlin är Berlin och gatorna är enormt stora. Startområdet var på Straße des 17 Juli och den är också mycket bred. Det blev lite varmare när man stod packad(!) så den kalla luften störde inte. Den fina morgonen skvallrade om att det skulle bli bra löpväder under dagen iaf. Sista minuten-tipsen från speakern var att “ställ inte upp om du känner dig sjuk, ta det lugnt i starten och spurta inte på slutet”. Som tur var kunde jag med helt rent samvete säga att jag kände mig frisk i halsen. Däremot tänkte jag spurta om jag kom så långt (med tanke på de dåliga förberedelserna). Mannen som höll i startpistolen var Haile Gebreselassie så det blev lite extra festligt att springa förbi startlinjen. Från där jag stod (startgrupp E) tog det nästan fyra minuter från startskottet tills jag passerade startlinjen men då kunde jag springa över och sen var det ganska trångt men i alla fall löpning hela vägen. Överallt folk och ett skönt drag.

Första kilometrarna var ganska bekväma och en bekräftelse på att Berlin = platt. Jag höll ganska jämn takt med fältet. Efter sju-åtta kilometrar började jag hålla utkik efter stora korsningar. Till skillnad från Stockholm (som jag har bra koll på) eller New York (som jag har lite koll på) så är jag helt förlorad i stora delar av Berlin. Det innebar att där Paula skulle stå “vänster sida efter ungefär en mil efter andra stora korsningen” var en ganska vag beskrivning för att lyckas träffa någon under ett lopp. Men ändå, helt plötsligt efter ungefär 10 km så står hon ändå där och hejar. Kul – stort tack för det (bildbeviset här)! Gav extra energi och gjorde att första 15 kilometrarna kändes ganska enkla.

Där någonstans mötte jag någon från Huddinge AIS och eftersom både Jonas Rehn och hans bror springer där visade det sig att vi hade gemensamma bekanta. Jag låg på ungefär 4.35-tempo (enligt manuell huvudräkning och tidtagning från min Casio-klocka) vilket borde vara runt 3.15-tid och yppade “om det känns så här hela vägen är det lätt under 3.15″ till mannen från Huddinge. För det kändes bra: lätta steg, bra fart, jag sprang snabbare än fältet och det var bara platt hela tiden.

Vid 18 km såg jag Michael till vänster och han vinkade och skrek “schau rechts” och där stod Fiona och tog kort. Jag såg henne men jag såg inte mamma som stod alldeles bredvid. Irriterande…

Precis som vid Stockholm Marathon i somras: när man passerar 21 km händer något. För min del börjar loppet då: kroppen börjar ge sig tillkänna, det kan börja ömma och delar av energin har förbrukats. Och så blev det här också. Jag kände mig piggare än halvvägs i Stockholm men ändå märkbart sliten. Som tur var var det fortfarande platt men irriterande nog började fältet springa fortare än mig. Det bidrog inte direkt till den där sköna känslan av att allt flyter utan tvärt om: här vare motigt! Jag inbillar mig att här hade det känts annorlunda om jag varit frisk inför loppet.

Hur som helst – det ska inte vara lätt. Vid 28 km såg jag ingen Fiona eller Michael. Det var ju inte som vi planerat: de skulle stå vid 28, mamma vid 18 och 36. Snopet, de måste ha ändrat sig under förmiddagen tänkte jag. Det var ändå hyfsat enkelt att se folk i publiken: breda gator och fältet var jämnglest vilket gjorde att man fick ganska bra vy om man var mitt i banan (efteråt fick jag reda på att det såg mig i alla fall, rättare sagt min rygg för det var med så liten marginal de hann fram). Apropå det: underlaget: det var asfalt hela vägen men ganska mycket skarvar, lagningar och nivåskillnader. Här och var räls till spårvagnar och ganska många refuger att se upp med.

Vid 35 km hade jag tryckt i mig minst en halv mugg vatten varje kontroll, en banan, lite energidryck och i handen höll jag en powerbar-gel som delats ut vid 30 km (som jag åt upp vid 37 km). Energinivån vacklade och jag kände mig långsammare än väntat. Eftersom jag hela tiden huvudräknade km-tider och tempo insåg jag att 3.15 skulle bli svårt och orden jag yttrade till Huddinge-löparen kändes naiva i det här skedet.

Vid 36 km ser jag i alla fall mamma stå och heja på vänster sida. Klockrent – en supporter! samtidigt är det där någonstans riktiga nedräkningen börjar. Ungefär sex kilometer kvar eller i tid: runt en halvtimmas löpning.

>36 kmVid 36 km, mamma bakom kameran.

Vid Kurfursten Damm är jag ganska säker på att speakern skrek ut något om att “hier komt Per, Go Per” men om det verkligen var så eller inte får jag aldrig reda på. Den sträckan var det i alla fall väldigt mycket publik och väldigt mycket BMW-reklam.

Lite andra allmänna spaningar utmed loppet:

- Många svenskar (även om några svenskar i publiken jag sprang förbi skrek “Fyyy faaaaan vad det är många danskar här och springer!!!”).
- Nästa gång ska jag sätta på en svensk flagga på mina löparkläder (för övrigt samma kläder jag haft på alla mina lopp…..)-
- Tejp! Är det en trend jag missat eller nåt? Många löpare hade stödtejp. Har tejp blivit folkligt? Röd, orange, blå, svart, brun. Överallt vader, knän och lår tejpade.
- Många band och framförallt oljefatsorkestrar eller trumband spelade utmed banan. Är du ett up- and coming coverband borde såna här event vara fantastiskt: spela hur du vill, löparna kommer älska det ändå och ingen publik (förutom publiken runt omkring) kommer lyssna mer än 15 sekunder så du kan spela samma låt i fem timmar.
- Väldigt få ut- eller uppklädda löpare. Var till och med fler i Stockholm (och de är inte många där).
- Samma löpteknisk iakttagelse som i Stockholm: fokusera mer på korta lätta steg för att ladda energi, stora tunga trötta steg sliter mycket (men det kommer inte av sig självt).
- Skönt att springa low tech med endast tidtagning. Annorlunda att förlita sig på känslan och huvudräkning istället för apparatur för att se exakt hur fort man springer och har sprungit.

Det var tätare med vätskekontroller och jag åt en banan någonstans och jag fortsatte dricka. Till skillnad från i Stockholm så sprang jag och drack samtidigt så där sparade jag några sekunder. Vid 38-39 km kände jag igen mig lite men som vanligt är det längre kvar än man tror. Banan gick alldeles förbi hotellet där vi bodde så det är ett härligt moraltest att springa förbi där man bor trots att det enda man vill är att sluta springa och gå och lägga
sig….

Vid runt 40 km var det en till vätskekontroll men där tänkte jag att nu får det räcka med vatten, dricka får jag göra i mål. Det var några 90-graders svängar mot slutet och jag hade siktet inställt på två personer: en kille runt 50 som var ordentligt hjulbent och som jag redan vid 20-22 km trodde skulle packa ihop och en kille som var från topp till tå klädd i 2XU-kompressionskläder med keps, solglasögon och lurar. Driven av att springa om åtminstone de två gjorde att jag mäktade med ett litet ryck sista kilometrarna före jag kom upp på Unter den Linden och kunde skymta Brandenburger Tor. Målområdet hade jag redan gått förbi dagen innan så jag visste att målet var strax bakom även om “strax bakom” inte är samma sak en sen fredagskväll som efter 41.5 km (läs: alltså relativt långt kvar även efter passagen genom Brandenburger Tor). Jag positionerade mig för att springa igenom i öppningen i mitten för att få rätt känsla och för att det var en del av målbilden där jag kunde se mig själv springa igenom. Precis efter passagen stannar killen framför mig, sträcker upp armarna i luften och ropar “Jaaaaaa!!!!” i en härlig övertygelse om att han gått i mål. Publiken manade på honom och han hade på riktigt missförstått att målet var ytterligare några hundra meter bort. Öka! Efter öppningen var det många läktare och mycket publik vilket skapade en härlig inramning till mållinjen.

Min klocka stannade på 3.18.55 och officiella tidtagningen visade 3.18.48. Bra tid, även om jag borde förbättrat mig med lika mycket som jag nu försämrade mig (gentemot stockholm, +3.41) med rätt förutsättningar.

cb131007-092320-6Oteknisk klocka som gör jobbet som tidtagarur.

Lite på rutin drog jag upp och bak foten för att sträcka ut framsidan av låret men sånt kan man inte göra ostraffat efter 42 km. Det krampade till direkt på baksida lår så jag vacklade runt istället med promenad istället för stretching inne bakom målområdet. Det stod, satt och låg lyckliga löpare överallt och vi vallades runt till medalj, plasttäcke, goodie bag och klädombytet.

cb131007-093155-2Efter en halv öl.

Skönt väder och skön stämning. Det bjöds på alkoholfri öl och jag tog mitt glas och ställde mig på en gräsplätt och bytte om före jag vacklade iväg mot återträff-platsen framför Reichstag.

cb131007-092341-5Jag och mamma (och den svenska flagga som Fiona och Michael använde när de hejade.

Efter snack och fotografering gick vi (vacklade jag) till tunnelbanan, åkte till hotellet, duschade, bytte om och tog tunnelbanan tillbaka till Brandenburger Tor för att äta lunch. Där kom fortfarande löpare in på upploppet och även om jag var trött när jag var på exakt samma ställe så var de här personerna betydligt mer slitna och kämpade tappert på. Vi hejade på några och gick sen på en bistro och jag åt råbiff och drack öl. När vi kom ut igen långt senare åkte sopbilarna förbi och tog bort de sista spåren av marathon-loppet.

Mamma och jag vinkade auf wiedersehen till Fiona och Michael och åkte till hotellet där jag hämtade väskan för att sen åka till Stockholm via Köpenhamn för att sen strax efter ett-tiden på natten sjunka ner i sängen hemma.

Här finns de officiella bilderna från tävlingen.

För övrigt: upptäck Berlin! Stor och historisk stad men mycket att se. Vi hann bland annat med: Reichstag Kuppel (fantastisk byggnad), Alexanderplatz, Brandenburger Tor, Checkpoint Charlie, Hackescher Markt. Överallt historia och kultur.


11
Sep 13

Min första men förhoppningsvis inte sista triathlon #trytriathlon

Förberedelserna inför mitt första triathlon kunde börjat bättre. Mycket bättre. Samma cykel jag tänkte använda på söndagen använde jag som vanligt när jag cyklade till jobbet på måndag morgon. Då märkte jag att det rasslade lite konstigt om kedjan då och då. Speciellt när jag tog i vid start eller uppförsbackar.

Måndag eftermiddag hem blev det ännu värre, tisdag olidligt.

Pga missförstånd och tidsbrist hade jag fortfarande – fredag kväll – en cykel som inte fungerade. På chans satte jag cykeln på dragkroken på bilen och åkte lördag morgon till Pedalogerna. Jag frågade inte ens vad de kostade utan bara hoppades att det skulle hinna laga. De var hur som helst kolugna “javisst, det fixar vi, inga problem, vi får se vad som måste bytas” och så vidare. Däremot konstaterades att kassett, kedja och säkert lite annat var rejält slitet. Och det är inte konstigt: jag har kört året runt i många år och det enda som servats ordentligt är bromsklossar, wire och nya hjul. Det blir ändring på det nu, nu ska jag ta bättre hand om hojen, lovar. För 1300 kr (nästan tusenlappen billigare än vad en annan cykelaffär ville ha) hämtade jag ut en felfri cykel lördag eftermiddag klockan 14.30.

Annars kändes allt bra. Jag var frisk, hade hållit igång lite under sommaren och kört tre stycken simpass (totalt, inte i veckan). All statistik finns på Runkeeper som vanligt.

Söndag morgon vid sjutiden cyklade jag bort mot Kungsklippan för att möta upp Peter Frey och hämta väskan jag lämnade där dagen innan. Vilken känsla att cykla på en hel cykel och utan stänkskärmar och tungt lås. Fint väder, ingen trafik och fågelkvitter. En sån här dag MÅSTE allt bara stämma.

Vi var tidigt i startområdet Peter och jag. Perfekt tajming för att snabbt gå igenom cykelkontrollen (bromsar) och välja plats i växlingsområdet. Och jag tror knappast det rådde någon tvekan om att vi var amatörer då vi varken visste vilken plats vi skulle välja (fritt fram att välja ur rätt startgrupp) eller hur man skulle hänga upp cykeln (med styret mot sig). Sen gick vi och tittade på starten där första startgrupperna redan var på väg.

9.10 gick starten för 1500 meter simning och vi hoppade i vattnet 5-10 minuter före dess. Jag – som tränade simning tills jag var 16 år och därmed tänkte att jag iallafall kan crawla hela vägen (och dessutom med tre simpass i ryggen) lade mig strax höger om mitten. På mig hade jag en 15 år gammal windsurfvåtdräkt. Förstärkta knän och armbågar, avsedd för windsurfing i kallt vatten. Därför både tjockare än “riktiga” simvåtdräkter och framförallt utrustad med en högre krage – något som skapade två djupa skavsår i nacken. Men simningen gick bra. Det var varmt i vattnet, vindstilla och utan vågor och ganska klart vatten. Lite trängsel i början men sen en dryg halvtimmes crawlande. Några gånger kom en stark smak av olja i vattnet och på tillbakavägen efter rundningen blev det lite guppigare, troligtvis för att de små vågor som fanns studsade ut från kajen och förstärktes.

Lite grumlig i balansen klev jag upp på bryggan utanför stadshuset utan att veta hur det hade gått men ändå med en känsla av att jag borde vara bland den första tredjedelen i startgruppen. Det gick fort att byta om men jag drog på mig iphone, knappade in koden, startade runkeeper, startade tidtagningen osv. Inte optimalt men jag hade ingen klocka och ville logga hur jag cyklade. Sen tog jag cykelskorna i handen och sprang iväg ut mot cykelbanan. Utan skor sprang jag om flera som sprang i skor och det var ungefär 300 meters löpning så det lönades sig. Väl ute drog jag snabbt på mig skorna och klev upp och cyklade i väg. De riktigt rutinerade satte fast skorna på tramporna och knäppte skorna i farten, där är jag inte ännu.

Det var kul att cykla och rådet jag fått innan var att “bomba på” i utförsbackarna och det försökte jag göra men van av pendlingen försökte jag också dra på lite uppför. Det tog jag många placeringar på men jag vet inte om det var bra sett till totalen. Banan var bra med mycket platt, några kurviga partier och några rejält backiga (Västerbron). Tre varv runt Riddarfjärden. Jag tog lite placeringar och förlorade lite placeringar. Eftersom alla körde samma bana men olika starttider var det omöjligt att veta hur det gick. Jag var den enda som hade barnstolsfäste på cykeln men jag såg fler med rakt styre och några med grovt mönstrade mountainbikedäck. De riktigt snabba hade tempo- eller triathloncyklar och man kunde höra de väsande ljudet från hjulen några sekunder före de blåste om. Cykling var min sämsta gren, blir till att jobba mer till nästa år. Och mer till nästa år: större vattenflaska. Nu använde jag dotterns halvlitersflaska och den tog slut fort och på tredje varvet (av tre) hade jag inget att dricka längre.

Sista varvet höll man till höger och körde fram till växlingsområdet igen. Strax före jag kom fram lossade jag skorna och drog ut fötterna (och lät skorna sitta kvar på pedalerna). Dags att börja springa!

Det var faktiskt första gången någonsin jag sprang efter så lång och hård cykling (40 km). Men med cykeln i hand, lite trängsel och lite allmän förvirring blev det ganska lugnt vid växlingen och det gällde att hitta fram till samma ställe där jag hade väskan. Den lilla löpturen funkade ganska bra för att mjuka upp benen och förbereda för vad som komma skulle: 10 km löpning. Medan jag joggade fram med cykeln i hand började jag mecka med Runkeeper för att spara undan cyklingen och sätta igång loggningen av löpningen. Igen – väldigt onödigt egentligen men det viktiga var inte en bra tid utan en lyckad premiär.

Cykeln på plats, av med hjälmen, på med löpskorna och på med telefonen på armfästet. Sen börja springa ut! 10 km löpning börjar nu!

Löpningen kändes klart bättre än jag räknat med och jag tog det lugnt 4-500 meter men började sen öka farten. Banan gick förbi Stadshuset sen runt tre varv i gamla stan. En del av löpbanan hade man dessutom sett från cykelbanan så jag visste hur den skulle passera iallafall. Efter några kilometer kom man uppför Slottsbacken och där var det tydligt skyltat “Om du kör olympiskt ska du gå i mål fjärde gången du ser den här skylten”. “Perfekt, nu kör vi” tänkte jag!

Utmed hela cyklingen hade jag haft utkik efter mamma som lovat att hon skulle heja på mig. Utan att veta hur banan såg ut föreslog jag cyklingsvändningen vid Norr Mälarstrand men där hade jag inte sett henne. Inte heller någon annanstans utmed banan. Men plötsligt – i Slottsbacken – ser jag att där står hon ju! Jag ser henne samtidigt som jag springer förbi och skriker “mamma……MAmma……MAMMMMAAAAAAA!!!!” men ingen reaktion. Skit också, för mycket ljud… Men så här: om någon kommer och hejar på mig på ett lopp då ska denne få uppmärksamhet, så är det bara. Alltså vänder jag om. Trots att jag passerat framåt 7-8 meter stannar jag och vänder tillbaka och springer fram. “Hej hej, kram kram, tack för att du hejar” och sen vidare.

Sen var det bara springa ett varv. Lite före vätskekontrollen kände jag igen mig… sådär, det borde vara första varvet, två till… På löpningen tog jag placeringar. För varje som sprang om mig sprang jag om 25. Ganska jobbig bana dock, lömska uppförsbackar, tvära vändningar och kullersten. Men som jag brukar tänka: det som är jobbigt för mig är lika jobbigt för de andra. Varje gång jag passerade vätskekontrollen stannade jag och drack en mugg. Tyvärr, jag måste träna på det. Med bättre vätska under cyklingen hade jag kunnat springa bättre men pga värmen och ansträngningen tror jag att jag behövde dricka mycket. Sista varvet passerade jag utan att dricka något. Som under marathon försökte jag tänka på steget och att få ut energi av löpningen.

De dåliga tankarna kommer ofta när man blir trött och när jag blev trött började jag tänka på tidigare delar av loppet. En grej som malde i mig var att “shit, de har nog inte reggat min start”. Anledningen var att man oftast måste passera en startlinje eller liknande för att chippet ska registrera när man startar. I triathlon – där man startar i vattnet – visste jag inte hur man gjorde, men när vi skulle hoppa i vattnet var vi lite sena och lyfte på en avspärrning, klev direkt ut på bryggan och hoppade i. Ouch, tänk om vi därmed missade registreringen som troligtvis var i fållans mynning där man skulle passerat… Senare visade det sig att registreringen nog var efter där vi klivit in i fållan trots allt och att det inte var något problem med tidtagningen. Men ändå, typiskt den sortens tankar som dyker upp med tröttheten.

Jag hade ingen vidare koll på tid eller fart för det var svårt att kolla på klockan i trängseln och i solljuset men jag hoppades att det skulle vara närmre 4 än 5 minuter per kilometer. Så där lagom trött men fortfarande med ork fick jag äntligen komma uppför Slottsbacken och välja vänsterspåret och gå i mål. Känslan!! Piggare än efter marathon nu senast men ändå behagligt trött. Stod länge i målområdet och njöt av stunden. Såg tävlande som gick i mål efter mig och tävlande som på andra sidan avspärrningen fortfarande var ute på sina löprundor.

Tiden borde varit under 2.45 insåg jag men jag hade svårt att tro på det. Utan att veta var allt mellan 2.5 och 3 timmar ändå en drömtid för en premiär för mig.

Efter målfållan träffade jag mamma igen, pratade, kramades och fotograferades.

Sluttiden 2.37.48 fördelat enligt:

Simma 00:28:49
Övergång 1 00:04:42
Cykla 01:17:14
Övergång 2 00:03:42
Springa 00:43:23

eller ännu mer detaljerat:

Slutat simma 00:28:49 28:49
Börjat cykla 00:33:30 04:41
Slutat cykla 01:50:44 01:17:14
Börjat springa 01:54:25 03:41
Löpvarv 1 02:04:31 10:06
Löpvarv 2 02:15:35 11:04
Löpvarv 3 02:26:43 11:08
Mål 02:37:48 11:05

(simning: 1.5 km, cykling 40 km, löpning 10 km)

Till nästa år måste jag alltså växla (enkelt) och cykla betydligt snabbare (svårare). För det blir ett lopp nästa år också. Det här var kul och gav mersmak.

Lite att tänka på tills dess:
- häng cykeln så nära “bike out” som möjligt, åtminstone om “bike in” är åt samma håll
- Större vattenflaska
- snabbare byten.
- bestäm tydligare var min publik ska stå
- klocka – jag behöver verkligen en klocka
- serva cykeln i god tid före loppet

Här finns arrangörernas officiella bilder på mig från loppet.

Nu laddar jag för Berlin Marathon 29 september. Förkyld och med skadad fot går uppladdningen sådär. Den skadade foten troligtvis pga att jag chockade fötterna med att använda några kängor jag inte haft på länge och gick runt med mycket två dagar i sträck. Är det för att jag närmar mig de 40 som jag blivit så ömtålig..?


23
Jul 13

Spring bättre med “Runners Up”

Nu finns Runners Up i App Store!

Snygga ikonen

Det är en app som kan göra dig till bättre löpare (istället för joggare).

Så här gick tankarna:

När jag började testa löpning i barfotaskor fanns det hur mycket teoretiskt material som helst på nätet: artiklar, bilder och filmer.

Men jag hittade ingenting att ta med ut i spåret. Inga appar eller andra hjälpmedel.

Teori i all ära, jag saknade ett hjälpmedel som skulle göra det lite enklare att göra rätt när man väl var ute och sprang. Och det jag tyckte var bäst hjälp var klockan: för att hitta rätt takt (kadens = steg per minut) där 180 är optimalt blev det tre steg varje sekund. Enkelt att räkna, enkelt att mäta men tyvärr jobbigt att titta på klocka. En metronom som gör ett “tick” varje steg hade varit ett bättre hjälpmedel och några såna fanns det i App Store. Det hjälpte mig hitta det flytet som behövdes för att nå 180 steg/minut som i sin tur gav kort steglängd, framfotslandning och nyttjade kroppens elasticitet bättre.

Ihop med Herman Olsson (all utveckling) och Oskar Hennig Westöö (all design, grafik och ikon) gjordes en app. Herman känner jag sedan länge, Oskar hittade jag via en efterlysning på Twitter. Appen döptes till “Runners Up” och är en metronom utklädd till löparkläder som ska göra det enklare att komma igång och springa med barfotateknik.

Det finns en Facebook-sida också.

Det tog alltså ett år från idé och uppstart till släpp. Jäkligt lång tid…

I dagsläget är appen ett “spett” (mycket användbar till en (1) sak) men tankar finns på fler funktioner.

Förhoppningsvis hjälper den en och annan löpare ställa om från dämpade skor och felaktig teknik till rätt teknik och odämpade skor.


04
Jun 13

Stilla och rörlig bild från #sthlm42k

Det är inte längre bara vi från TV4 som har rörliga bilder från marathon. Just kombinationen metadata (tidpunkter) och innehåll (video) kan kombineras och skapa unika filmer för alla löpare.

Sponsorn Asics har ordnat så att alla löpare filmats från 16 kameror utmed banan och klippen går att se i en följd här (eller välj en kamera och distans). Videon går att beställa som en nedladdningsbar HD-film för 17 Euro eller en DVD för 33 Euro.

Och det måste vara världens tråkigaste film – att se en kameratagning med 21.000 löpare som springer förbi, men kombinerat med tidpunkter och den exakta sekvensen där jag kan se mig själv förfalla km för km är betydelsefullt för mig. Av alla sekvenser är den 25 meter för mål nog min favorit, där ser löpningen lätt ut (att jämföra med sekvensen efter 25 km tagen ute på Djurgården).

Dessutom finns vanliga foton, det fanns 23 bilder på mig själv, här är en.

Unknown

“Everyone is a media outlet” som Clay Shirky sa..


27
May 13

Snart marathon

Ser fram emot 42 km löpning på lördag. Tredje gången i Stockholm och mitt fjärde marathon hittills om allt går bra. Siktar på att slå noteringen från förra gången då jag hamnade på 3.24 ungefär.

Upplägget skiljer sig åt mycket: då sprang jag 1-2 gånger i veckan på kvällar eller helger, nu cykelpendlar jag 14 km dagligen (i bästa fall 10 turer i veckan, i sämsta två) och det har jag gjort sedan början av februari. Senaste veckorna har jag sprungit en gång i veckan till eller från jobbet men i övrigt mest cykling.

En annan skillnad är att jag inte har samma skor längre och ändrat löpsteget lite.

Kommer skicka live-feed från Runkeeper så länge batterierna räcker så där kommer man kunna se hur jag ligger till. Ungefär 4-500 till finns reggade på Runkeepers Stockholm Marathon-sida och kommer logga sitt lopp (av ≈21.000 deltagare).


29
Jul 11

Rätt sko fel svar

Dagens Nyheter körde en artikel idag om utprovning av löpskor. Bra drag på kommentarerna på nätet, just nu 114 stycken. Slutsatsen av artikeln är att råden varierar beroende på vilken butik man går till. Dessutom hänvisar artikeln till en studie där 1500 personer fick “rätt” skor och 1500 fick “oanpassade” skor och senare uppmättes att båda grupperna fick lika stora problem med skador och värk; en anledning att ifrågasätta hela grejen med utprovning av dämpade löpskor.

Jag tror – men har inte bevisat det för mig själv ännu – att det inte är bra med dämpade skor. De förstör mer än de hjälper genom att försvaga fotens funktion, fördela om krafter på ett sätt kroppen inte kan hantera och kräver en löpteknik som vi inte är byggda för. En fjärdedel av våra skelettdelar sitter i fötterna och det är nog ingen slump.

Om fotvalvet liknas vid en båge, hur stärker man bågen på bästa sätt?

20110729-232146.jpgFoto: afagen

Genom att stärka själva bågen eller genom att bygga en ställning under som avlastar konstruktionen?

Det är ett argument, ett annat som jag tycker väger tungt är att springa barfota och känna efter: hur sätter du i foten och hur ser steget ut. Försök sen behålla den rörelsen oavsett vilka skor du har (men märk också att det inte fungerar i en hög dämpad häl).

Foten är sjukt mycket mer hitech än vad en sko någonsin kommer bli, det är en komplicerad sanning att hantera för en enorm industri.


27
Jul 11

Det nya steget

Långsamt börjar det bli lite flyt i löpningen. Träningsvärken minskar efter varje runda. Att det är nya muskler som används är väldigt tydligt och att det är olika förutsättningar syns också ifall man jämför skorna (nya till vänster, tidigare till höger).

För att få bra flyt försöker jag tänka på:
- Kortare steg (landa med foten under kroppen, inte framför)
- Högre kadens (180 steg/min (eller 15 steg/fot på 10 sekunder))
- Mer spänst: lika mycket studs som muskler (50% studs, 50% muskler – boing boing boing boing, inte kloff kloff)
- Rak i kroppen, balans

Det här är en bra video för 10 minuters introduktion till barfota löpning (eller barfota med skor).

Och ett klipp att kolla på många gånger för att se skillnaden i fotisättning (måste ses flera gånger för att upptäcka detaljerna).

Även om jag har långt kvar tills det sitter känns det osannolikt att jag kommer gå tillbaka till en dämpad sko.


18
Jul 11

Barfota med skor

Det började ju med det här med att välja löpskor och det missnöje jag kände över alla alternativ. Löpskosortimentet idag är hitech på ett väldigt marknadsfört sätt och trots att jag alltid köpt noga utvalt har jag ändå fått problem med leder och benhinnor. Kort sagt: jag litar inte på skotillverkarna.

Nu har jag för första gången börjat läsa om löpning. Det borde jag gjort tidigare.

För min del finns det två alternativ (Matrix-style!): the red pill or the blue pill.

The blue pill är att fortsätta som tidigare: köpa en noggrant utprovad sko med rejäl dämpning, stöd för hålfoten, stabila sidor, spejsigt namn och hoppas det blir bra.

Eller the red pill: inse att den moderna löpskon är en del av en industri som skapat ett behov av avancerade skor som vi egentligen inte behöver: några miljoner års evolution har gett oss tillräckligt bra fötter och hittills har ingen sko lyckats bättre och överträffat den mänskliga fotens egenskaper.

Den dämpning som Nike började med när de uppfann löpskorna på sjuttiotalet var ett nytt påfund och revolutionerande. Men – och stort men – ingenting som människan saknat eller behövde (“the Nike Scam“). Däremot gick det att sälja mycket skor på det och därmed tjäna mycket pengar. En industri föddes.

Med den dämpade sulan började vi också springa annorlunda och landa på hälen. Hälen – stum, stel och onaturlig att landa på – istället för mitten eller främre delen av foten som fungerat utmärkt i alla tider. När användarna fick problem med kroppen med det nya löpsteget kontrade skotillverkarna med bättre dämpning = ännu mjukare häl-landning – och så vidare, och därmed var spiralen igångsatt.

Så vägen framåt – Red Pill: om mina skor tidigare fyllt tre funktioner: skydda mot underlaget, dämpa smällen i steget och vara snygga så kommer jag nu prova gå ner till en eller två funktioner: skydda mig mot underlaget och se ok ut. Dämpningen får foten själv ta hand om så som den gjort tidigare och så som den gör för resten av jordens levande varelser. Kort sagt barfota men med lite skydd mot underlaget.

För det här behövde jag alltså nya skor, lära om steget, träna upp nya muskler.

Från och med nyligen springer jag i Vivo Neo. Tre millimeter odämpad sula under hela foten (ingen klack – lika tjock under hela foten, inget stöd för mellanfoten), flexibla och lätta.

Har kört några försiktiga rundor redan. Hur det känns? Inte bra: haft träningsvärk, svårt springa avslappnat, sprungit långsamt plus att jag måste tänka mycket på hur jag gör något som jag tidigare kunde utan att tänka.

Återkommer om detta.

Ett fåtal av hundratalet webbsidor och bloggar jag läst finns taggade på pinboard.